Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen skallrade av protest. Jag minns hans ord och hur han höll ett nästintill krampaktig tag om ratten när vi åkte i ilfart till sjukhuset. ”Oj oj nu vill barnet ut, Micke” sa han genom sammanbitna läppar. Samtidigt som Jenny kämpade i baksätet och nära på klämde sönder min hand varje gång hon fick en ny värk, räknade jag att hon fick en tre fyra stycken på en minut. Och jag tänkte att om inte barnet var på väg denna gång så var det något som var väldigt fel.

Jenny hade gått över tiden med 8 dagar och ringde mig på Fredagen på jobbet och sa att hon hade värkar och att det nog var dags snart, men att jag inte behövde stressa hem för att det skulle nog ta ett tag ändå. Jag skulle precis äta lunch och sa till mina arbetskamrater att barnet var på väg men att jag bara skulle äta upp min mat först, vilket säkert verkade en aning underligt. Dem visste ju inte att Jenny sagt åt mig att ta det lugnt. Men jag åt upp relativt snabbt ändå och begav mig hemåt.

 Vi åkte in till sjukhuset i Eskilstuna vid 17-tiden. Övertygade om att vi inte skulle åka därifrån utan en liten bebis i famnen. Väl där undersöktes Jenny av en barnmorska som hette Elena, och påminde en del om en rysk Mr Spock från Star Trek. Hon sa att modertappen var omogen och bakåtvänd, vilket betydde att inget barn var på väg inom det närmsta. Vi kunde inte förstå det, Jenny hade ju sådana värkar. Men så var det tydligen, och det var bara att åka hem igen.

Vi hade dessutom förverkat vår ”färdtjänstbiljett” som man kunde få om man hade en bit till sjukhuset och ingen bil. Jag som var orolig på vägen dit eftersom vi inte var dem enda som åkte med den här ”färdtjänstbussen”. Den släppte av några stycken på vägen, ingen var under hundra år gammal och det kändes som en evighet innan vi slutligen nådde sjukhuset, och jag höll hårt i tummarna att Jenny skulle klara sig ett tag till efter sightseeing touren.

Jenny hade riktigt ont när vi kom hem igen, och det vart bara värre och värre. Värkarna eskalerade nåt fruktansvärt och vi befarade att det var något som inte stod rätt till. Klockan var runt 21 tiden och jag var tvungen att ringa förlossningen eftersom Jenny vid det här laget vred sig i plågor. Och eftersom vi varit inne en gång redan och ”Elena Spock” sagt att det kunde dröja till förlossningen så tänkte jag mer att något kanske var fel. Jag ringde och förklarade att vi varit inne tidigare på kvällen men att dem sagt att tappen var omogen och så vidare, men att min fru nu hade rena ”förlossningsvärkar” och att vi måste göra något. Dem sa till oss att det nog inte var någon fara utan att vi skulle försöka ta ett varmt bad, det kunde lindra det hela. Det lät mycket märkligt, ungefär som att värkarna bara var överdrivna och att det lät mer än vad det var. Men vi gjorde som dem sa och Jenny fick bada. Det vart nästan värre när hon la sig i badet, och nu kunde hon inte längre hålla skriken inne.

Jag ringde Tomas och sa att det var dags, oavsett om barnet var på väg eller inte, vi måste in.

Som tur var hade vi våra grannar och vänner Tomas och My i beredskap, My rusade över och tog med sig Saga som sov. Hon nästan kastade henne över axeln utan ansträngning och benade iväg likt en amerikansk whrestler med sin motståndare i ett järngrepp. Jag hade tänkt att bära över henne själv men hann bara till hallen när My tog över.

Tomas väntade utanför på parkeringen med motorn igång, det tog en liten stund för oss att ta oss dit. Vi fick stanna till varje gång Jenny fick en värk, och det var som att gå med en skadad soldat på väg mot helikoptern som skulle ta oss bort från krigsområdet som i en Amerikansk vietnam film. Tomas vankade fram och tillbaka framför bilen och rökte nervöst på en cigg, då han såg oss hoppade han blixtsnabbt in i bilen och körde fram ett par extra meter.  

En barnmorska mötte oss när vi kom in till förlossningen, hon sade åt Jenny att lägga sig på britsen men först ta av sig byxorna för en liten undersökning. Jenny hade en paus just då men när hon gick bakom ett draperi för att ta av sig så bröt en värk ut och Jenny hade passerat gränsen för att vara diskret och släppte ut smärtan. Barnmorskan hörde rätt snabbt att Jenny var i kraftiga värkar och bad oss istället att gå in i ett annat rum som inte var något annat än självaste förlossningssalen. Väl därinne blev hon undersökt och dem kunde konstatera att hon var öppen 7cm och tiden var knapp. Jenny frågade om hon kunde få Epidral, men faktum var att hon gått så långt så att det skulle inte göra verkan förrens barnet redan var ute. Jag blev lättad över att höra att det var dags, eftersom det under hela den här resan legat och grott en orolig tanke över att något kanske inte stod helt rätt till.

Jenny satte genast igång att krysta, som om hon aldrig gjort annat. Jag såg in i hennes ögon och det var inga ögon som talade om smärta och förlorat hopp. Hon tog i för hela världen och den blicken hon gav mig påminde starkt om när Mats Sundin vände ett underläge mot Finnarna i en VM match och gjorde två mål, den kämpar glöden i blicken som gav hela svenska folket rysningar längs ryggraden. Ett warface utan dess like.

Hon tryckte till en tre fyra gånger med ett sammanbitet grin som om hon lyfte trehundra kilo i ren ilska. Ett par minuter senare kom ett litet välskapt gossebarn till världen.

Jag hann inte ens få fram några glädjetårar. Det gick så snabbt.

Det enda jag fick fram var att jag inte ens hann prova på lustgasen, men ångrade mig och kände mig som en liten besviken pojke på julafton som bara fick mjuka paket istället för den där häftiga prylen som alla andra hade.

Passa på nu då, sa en av barnmorskorna med ett brett leende.

Ja om ni envisas så, sa jag som om någon tjatat på mig att prova.

Jag drog ett par djupa andetag och sjönk sakta ner i stolen bredvid förlossningssängen, medans jag betraktade suddiga figurer som gjorde det ena med det andra. Jag hörde min egen röst säga något luddigt och var osäker på om jag verkligen sa något eller bara tänkte.

Jenny hade verkligen klämt ut pojken med kraft, ett par ordentliga krystningar och han var ute. Jag fick klippa navelsträngen, vilket jag aldrig fick med Saga då det var bråttom att få liv i henne. Det var en seg rackare att klippa itu, men jag tog ett bestämt tag och klippte av den, så pass bra att jag fick beröm av en barnmorska för att jag klippt den så bra.

Sedan var det dags för moderkakan att göra sorti, barnmorskan som tagit ut den frågade om jag ville se den. Jag ville inte bara se den, jag vill fota den och lägga ut den på Facebook. Jag frågade lite försiktigt om det var ok att ta en liten bild på den. Jag fick inte riktigt den responsen jag trodde jag skulle få, hon höll upp den, snurrade på den, vek den in och ut samtidigt som hon ivrigt pratade om den och berättade historien om livets träd och allt det där. Jag tänkte mig in i rollen som om jag var Bingo Rimér och plåtade någon ung tjej med ett par nya bröst som desperat sökte modelljobb och vars högsta dröm vara att stå bredvid Hugh Hefner på en Playboy fest och så småningom få en drömroll i Hollywood med Brad Pitt.

Vi fick reda på att det var fullt på BB avdelningen man får komma upp till efter förlossningen, och de sa att vi fick sova över i förlossningssalen. De rullade in en annan säng som Jenny skulle sova i, jag fick äran att tillbringa natten i självaste förlossningssängen som mången kvinnor legat och krystat och blodat ner i, jag kunde på något sätt känna smärtorna som låg tungt över denna säng och jag tyckte jag hörde kvinnor skrika långt borta när mina ögon blinkade till i trötthet.

På morgonen dagen efter gjorde vi en del makabra fynd där inne i förlossningssalen som såg väldigt annorlunda ut nu i dagsljus, jag frågade Jenny om de tagit blodprov på henne på kvällen innan och glömt det vid handfatet. Vilket jag redan visste svaret på. Det fanns även spår av blod inne på toaletten som ingen tagit bort. Det var lite underligt, det var som om vi helt plötsligt var i förlossningssalen som gud hade glömt. Ingen kom heller och kollade oss regelbundet som man kanske tycker dom ska. Vi ringde på sköterskan ett par gånger och frågade om Jenny kunde få något smärtstillande, men vi gav upp efter tredje eller fjärde gången och jag gick ned till apoteket och köpte alvedon. Det gick snabbare.

Ingen förlossning är den andre lik, det vart tydligt i vårat fall.

Sagas förlossning varade betydligt längre och var utdragen medans Emils förlossning gick smidigt och snabbt.

Den stora skillnaden för oss var nog att graviditeten med Emil var pappa med hela vägen, från början till slut.

23.12 den 16 Sept 2010 kom Emil Vilde Mickael Broberg till världen.

Han vägde 3745 g och var 50cm lång.