Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.

På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvårdens omhändertagande, tanken med kriminalvården är egentligen att man ska få vård och så småningom återanpassas in till samhället. Min uppfattning av Kriminalvårdens uppgift, är inte att vårda människor och se till så att man inte hamnar i brottets bana igen, det kan summeras till ett ord och handlar i grund och botten bara om förvaring. (Huruvida jag själv förtjänat att hamna där jag hamnat och om vård eller återanpassning i samhället verkligen är nåt jag behöver eller inte, är inte relevant i sammanhanget då det inte är mitt syfte med denna berättelse. Inte heller om någon annans brott eller straff).

Så hur ska man då som en fånge må som människa i en värld av förvaring, en värld som är uppbyggd på oändliga rutiner och regler. Allt man ska göra ska det ansökas, behandlas och beslutas om. Ingenting kan man bestämma eller påverka själv. God skötsamhet är ett krav.
Det är omöjligt att inte känna en viss press av situationen, en inre frustration av att aldrig ha kontroll. En mental stress av att alltid ha någon som beslutar allt som rör ditt liv, för när du sitter där du sitter, är ditt liv inte längre ditt. Det är statens. Vilket man alltför ofta blir påmind om.
Så på frågan om hur jag egentligen mår, så vet jag faktiskt inte riktigt. Kanske inte så dåligt efter omständigheterna, kanske inte heller så bra. Det finns ju alltid dom som har det sämre, jag återkommer till det lite senare.

Lagen om kriminalvård i anstalt 1974:203

Föreskriver hur kriminalvården skall bedrivas. En anstalts belägenhet, lokala betingelser och resurser är avgörande för skillnader i reglernas tillämpning anstalter emellan.
Vilket för mig ungefär betyder att alla anstalter har sina egna regler som skall följas oavsett hur de än ligger i förhållande till de lagar i samhället som gäller. För dom är inte detsamma vad som än står.

Utkast av lag 1974:203 § 9

Intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt. Intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. Han skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar anstaltspersonalen lämnar honom.
Förståelse och människovärde står inte förenat med förvaring, gör som du blir tillsagd så får du inga problem. Anpassar man sig inte resulterar det i något som kallas för ”säkerhetsrisk” och man omplaceras omgående till någon annan anstalt med stramare tyglar. Men det är bara min tolkning av det jag såg i verkligheten. Det är dom två första avsnitten i det häfte jag fick första dagen på anstalten, med titeln ”Information & ordningsregler”. Lite av anstaltens bibel.

Hur är livet här inne? Också det en svår fråga faktiskt. Det är så långt ifrån verkligheten där ute som man kan komma. Man försöker bara att få tiden att gå på bästa möjliga sätt, alla har sitt sätt. Jag vet egentligen bara att det här inte är mitt liv, och lever väl kanske mina dagar här inne på så sätt också. Genom att försöka vara så positiv som jag kan vara, och att få med mig så mycket gott i form av lärdom som jag bara kan härifrån. Mestadels lärdom om mig själv. Man får heller inte bry sig om för mycket vad som händer och sker här inne, det är väldigt lätt att fastna för småsaker som inte betyder ett dyft egentligen. Många har svårt att hantera livet här inne med alla regler och rutiner, kombinerat med frustration och rastlöshet som bara är två av många anledningar. Många engagerar sig alltid i nåt för att få tiden att gå och ta sig igenom den situation man befinner sig i, en del tränar mycket, andra spelar eller läser böcker. Det finns egentligen många saker man kan göra här inne för att få tiden att gå, men det gäller att orka det också. Det är alldeles för lätt att fastna i sitt eget. Att gå in i sig själv och bli apatisk. Många glömmer just det faktum att det här inte är deras egentliga liv, och fastnar i någon slags gråzon. Man måste försöka att ha perspektiv till saker och ting, hålla balansen så man inte ramlar ner i massan och sjunker. Hålla sig rörlig.

Omväxling i vardagen är nyckelordet. Dels för att få tiden att gå snabbare, men också för att inte känna sig monotom och rutiniserad. Känna att man gör någon slags skillnad, mest för sig själv. Och det är ju ändå sig själv det handlar om här, och att överleva tiden. Självklart har det betydelse vad för liv man har på utsidan också, men det går åt två håll. Man kan både hämta kraft ifrån det eller bli svag av det. Min kärlek och vår dotter ger mig oftast styrka och kraft att stå ut här inne, samtidigt som det ibland kan göra mig svag och deprimerad av saknaden och längtan till dom man älskar mest. Dom känslorna går aldrig att förtränga eller glömma, Men dom dagarna jag känner mig stark gör det värt det. Och visst finns det stunder här då allt känns hopplöst och så långt borta. Men egentligen är inte det jobbiga att vara här, utan att inte vara på utsidan. Det kan verkligen tära på en om man tänker för mycket på det, men man får heller inte glömma att det är minst lika jobbigt för dom som väntar på en på utsidan, om inte jobbigare. Och så var det alla dessa ”små” människor. Som har sådana enorma behov av att hävda sig och bestämma över andra , att ta beslut om andras (helst livsavgörande) liv utan att förklara varför, eller rättare sagt,  utan att vilja eller kunna förklara varför. Att helt och hållet omyndigförklara någon som är fånge, intern eller som anstaltens personal själva föredrar att kalla oss, klienter. Är för mig obegripligt oavsett varför. Denna cirkus av dåligt vetande och kunskap om hur en människa fungerar, och konsekvenserna av felaktiga beslut som ingen tar ansvar för, som heller aldrig kommer till kännedom för någon annan utanför anstaltens gränser. Förutom för den intagne, som vars ord naturligtvis inte har någon betydelse. Det dras inga lärdomar av misstag, allting bara snurrar runt och kommer tillbaka och hugger en i ryggen. Detta barfota staplande bland glasskärvor, ingen ger dig några skor, stapla vidare bara. Det var verkligen på anstalten som jag upptäckte dom på riktigt, men dom finns överallt i vårt samhälle.
Dessa blinda människor som alltid tror sig veta bättre än du oavsett vad du vet, dessa människor som aldrig skulle lyssna på dig vad du än har att säga dom. Små, små människor som är som en irriterande nagel i ögat och som försöker göra dig lika blind som dom själva. Dom småaktiga lögnarna som alltid kommer att finnas där nära och flåsandes i nacken.

Jag läste en mycket intressant bok när jag satt där jag satt, som en god vän skickade till mig. Som handlar just om alla dessa små människor. Där beskrivs en så kallad ”känslomässig pest”. Ett begrepp som infördes för att karakterisera det samhälliga självförtrycket hos människorna. Där ”pestens” främsta uppgift är att försvara sig och sin moral genom ett hårt motstånd och att utvidga sina domäner. Pesten inplanteras redan hos det lilla barnet och förhindrar det från att växa upp till en mogen levande (genital) människa. Tillståndet har egenheten att det utåt sett verkar fullt normalt, men inåt är fyllt av hämningar och restriktioner. Medan genomsnitts neurotikern är begränsad och passiv i sina handlingar, är dock den affekterade i full kapacitet att omsätta sina förvirrade motiv i direkt handling. Ett kännetecken kan vara att den ”pestsmittade” anklagar andra för sina egna avsikter. Detta kan ta sig i uttryck i t ex asketism, rättrogenhet, moralism, behov av auktoriteter, sadistiska utbildningsmetoder, förtal, auktoritära byråkratier, partipolitiska egenintressen, imperialistiska krigsideologier, rashat m.m Personen har en egen känslomässig rädsla för det levande. Den försvarar sig genom att begränsa och förhindra människor i samma utsträckning. Syndabocken blir ett vanligt resultat. Ett annat exempel på det är t ex fadern som hatar sin hustru och hävdar under deras skilsmässa när han behåller vårdnaden om barnet, att han gör det för barnets bästa. Detta trots att barnet lider och kanske t.o.m krossas av separationen från modern. Faderns oantastbara höga moral och mål är ”barnets bästa”, men det verkliga motivet är det sadistiska straffet av modern. Med konkurrens och auktoritets längtan, och isolering och utstötning av det levande. Sprider sig effekten närmast som en smitta till andra människor, därav begreppet ”känslomässig pest”. Det är definitivt något att begrunda, men vad vet jag, jag är ju bara en fånge i förvaringens värld.

Vi lämnar den lille mannen och dessa små pestsmittade människor, det finns annat i livet att bry sig mer om än att lägga för mycket energi på dumheter.
Och kommer osökt tillbaka till det jag skrev om i början, det som jag ganska ofta tänker på. Som folk i allmänhet alltid påminner en om. Som verkar mer som en plikt att alltid ha i åtanke, ett varningens finger som jämt och ständigt dyker upp och viftar påminnande framför näsan. Och det är att det alltid finns de som har det sämre än en själv. Javisst, det är ju en självklar sanning att det alltid finns någon som har det sämre än någon annan. Jag har aldrig hört någon säga annat. Men då finns också frågan, finns det någon som av den kännedomen av att det finns någon som har det sämre som får någon att må bättre av det? Skulle jag rentav må bättre av att veta att någon har det sämre än mig? Det tycker jag alltid att man får höra om man skulle beklaga sig över livet små missöden. Svaret tycker jag är lika självklart som konstaterandet av att någon alltid kommer att ha det sämre än någon annan. Punkt. Sedan så finns det självklart dom som har det bättre än andra som faktiskt njuter av att andra har det sämre, kan det rentav vara så att skadeglädjen är den enda sanna glädjen? Ja, för vissa är det nog så.

Efter en längre tid inne på anstalten har jag fått en ny syn på livet. Om man ska ta något positivt från den här förvaringscirkusen så är det att jag har lärt mig en hel del om mig själv. Den här tiden har gjort mig till en starkare människa, jag har lärt mig att inte ta något för givet och gett mig en djupare insikt i mig själv som visat vem jag egentligen är. Att ha blivit pappa under den här fängelsetiden har varit svårt, men har samtidigt gjort att jag tveklöst blivit en bättre människa. Förlusten av min far har gjort att jag börjat se saker annorlunda, ett ödmjukare perspektiv till livet och döden. Som är en lika naturlig del av livet som själva födelsen, men så mycket svårare att acceptera. Lika nyckfull som livet i sig, kan döden komma plötsligt och utan förvarning. För en del alldeles för tidigt, för andra en evighet. Det finns ingen logisk självklarhet, inget är för givet..Förutom döden. Likaså tiden som aldrig stannar, ingen slipper undan det sista andetaget. Kanske därför man inte pratar så mycket om just döden, för att alla vet att den finns och är oundviklig. Varför tjata om något som kommer hur man än gör. Det är egentligen inte så viktigt, hur mycket man än tror att man kan förbereda sig så blir det ändå inte som man tror. Tiden. Alla dessa ting har visat mig nya saker. Varför ångra något du inte gjort istället för att se på det du har gjort och det du ska göra, inte kvantitet utan kvalitet. Som någon sa: Det är ganska kort tid man lever om man tänker på hur länge man är död. Så man får väl ta tillvara på den korta tid man har, och göra det man tycker om. Om det så är att hänga på sofflocket hela dagarna eller jobba arslet av sig, skitsamma. Livet går ut på att roa sig själv, lev och njut.

(En dikt till Jenny i slutet på ett brev jag skrev till henne när jag satt inne och längtan var stor).

Och så ett par ord om väntan.

Denna tid av längtan efter mitt liv.
Denna långa kö av en massa slöseri.
Denna saknad av då det äntligen blir vi.
Denna tid av väntan på att till slut bli fri..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen ...

  Jag klev av bussen, jag var framme vid min slutstation. Det skulle dröja ett tag innan jag var fri igen. Jag hade tagit avsked från min kärlek tidigare vid bussterminalen. Det var ett tungt avsked, gråten var nära och det var svårt att se hennes ...

  Domen var klar, två års fängelse för grovt skattebrott samt grovt bokföringsbrott. Två utdragna år av rättegångar var över, jag kände en viss lättnad över det. Nu visste jag i alla fall vad som väntade. Av elva inblandade i en stor skattehärva va...

  ”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör o...

  Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hj...