Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen skallrade av protest. Jag minns hans ord och hur han höll ett nästintill krampaktig tag om ratten när vi åkte i ilfart till sjukhuset. ”Oj oj nu vill barnet ut, Micke” sa han genom sammanbitna läppar. Samtidigt som Jenny kämpade i baksätet och nära på klämde sönder min hand varje gång hon fick en ny värk, räknade jag att hon fick en tre fyra stycken på en minut. Och jag tänkte att om inte barnet var på väg denna gång så var det något som var väldigt fel.

Jenny hade gått över tiden med 8 dagar och ringde mig på Fredagen på jobbet och sa att hon hade värkar och att det nog var dags snart, men att jag inte behövde stressa hem för att det skulle nog ta ett tag ändå. Jag skulle precis äta lunch och sa till mina arbetskamrater att barnet var på väg men att jag bara skulle äta upp min mat först, vilket säkert verkade en aning underligt. Dem visste ju inte att Jenny sagt åt mig att ta det lugnt. Men jag åt upp relativt snabbt ändå och begav mig hemåt.

 Vi åkte in till sjukhuset i Eskilstuna vid 17-tiden. Övertygade om att vi inte skulle åka därifrån utan en liten bebis i famnen. Väl där undersöktes Jenny av en barnmorska som hette Elena, och påminde en del om en rysk Mr Spock från Star Trek. Hon sa att modertappen var omogen och bakåtvänd, vilket betydde att inget barn var på väg inom det närmsta. Vi kunde inte förstå det, Jenny hade ju sådana värkar. Men så var det tydligen, och det var bara att åka hem igen.

Vi hade dessutom förverkat vår ”färdtjänstbiljett” som man kunde få om man hade en bit till sjukhuset och ingen bil. Jag som var orolig på vägen dit eftersom vi inte var dem enda som åkte med den här ”färdtjänstbussen”. Den släppte av några stycken på vägen, ingen var under hundra år gammal och det kändes som en evighet innan vi slutligen nådde sjukhuset, och jag höll hårt i tummarna att Jenny skulle klara sig ett tag till efter sightseeing touren.

Jenny hade riktigt ont när vi kom hem igen, och det vart bara värre och värre. Värkarna eskalerade nåt fruktansvärt och vi befarade att det var något som inte stod rätt till. Klockan var runt 21 tiden och jag var tvungen att ringa förlossningen eftersom Jenny vid det här laget vred sig i plågor. Och eftersom vi varit inne en gång redan och ”Elena Spock” sagt att det kunde dröja till förlossningen så tänkte jag mer att något kanske var fel. Jag ringde och förklarade att vi varit inne tidigare på kvällen men att dem sagt att tappen var omogen och så vidare, men att min fru nu hade rena ”förlossningsvärkar” och att vi måste göra något. Dem sa till oss att det nog inte var någon fara utan att vi skulle försöka ta ett varmt bad, det kunde lindra det hela. Det lät mycket märkligt, ungefär som att värkarna bara var överdrivna och att det lät mer än vad det var. Men vi gjorde som dem sa och Jenny fick bada. Det vart nästan värre när hon la sig i badet, och nu kunde hon inte längre hålla skriken inne.

Jag ringde Tomas och sa att det var dags, oavsett om barnet var på väg eller inte, vi måste in.

Som tur var hade vi våra grannar och vänner Tomas och My i beredskap, My rusade över och tog med sig Saga som sov. Hon nästan kastade henne över axeln utan ansträngning och benade iväg likt en amerikansk whrestler med sin motståndare i ett järngrepp. Jag hade tänkt att bära över henne själv men hann bara till hallen när My tog över.

Tomas väntade utanför på parkeringen med motorn igång, det tog en liten stund för oss att ta oss dit. Vi fick stanna till varje gång Jenny fick en värk, och det var som att gå med en skadad soldat på väg mot helikoptern som skulle ta oss bort från krigsområdet som i en Amerikansk vietnam film. Tomas vankade fram och tillbaka framför bilen och rökte nervöst på en cigg, då han såg oss hoppade han blixtsnabbt in i bilen och körde fram ett par extra meter.  

En barnmorska mötte oss när vi kom in till förlossningen, hon sade åt Jenny att lägga sig på britsen men först ta av sig byxorna för en liten undersökning. Jenny hade en paus just då men när hon gick bakom ett draperi för att ta av sig så bröt en värk ut och Jenny hade passerat gränsen för att vara diskret och släppte ut smärtan. Barnmorskan hörde rätt snabbt att Jenny var i kraftiga värkar och bad oss istället att gå in i ett annat rum som inte var något annat än självaste förlossningssalen. Väl därinne blev hon undersökt och dem kunde konstatera att hon var öppen 7cm och tiden var knapp. Jenny frågade om hon kunde få Epidral, men faktum var att hon gått så långt så att det skulle inte göra verkan förrens barnet redan var ute. Jag blev lättad över att höra att det var dags, eftersom det under hela den här resan legat och grott en orolig tanke över att något kanske inte stod helt rätt till.

Jenny satte genast igång att krysta, som om hon aldrig gjort annat. Jag såg in i hennes ögon och det var inga ögon som talade om smärta och förlorat hopp. Hon tog i för hela världen och den blicken hon gav mig påminde starkt om när Mats Sundin vände ett underläge mot Finnarna i en VM match och gjorde två mål, den kämpar glöden i blicken som gav hela svenska folket rysningar längs ryggraden. Ett warface utan dess like.

Hon tryckte till en tre fyra gånger med ett sammanbitet grin som om hon lyfte trehundra kilo i ren ilska. Ett par minuter senare kom ett litet välskapt gossebarn till världen.

Jag hann inte ens få fram några glädjetårar. Det gick så snabbt.

Det enda jag fick fram var att jag inte ens hann prova på lustgasen, men ångrade mig och kände mig som en liten besviken pojke på julafton som bara fick mjuka paket istället för den där häftiga prylen som alla andra hade.

Passa på nu då, sa en av barnmorskorna med ett brett leende.

Ja om ni envisas så, sa jag som om någon tjatat på mig att prova.

Jag drog ett par djupa andetag och sjönk sakta ner i stolen bredvid förlossningssängen, medans jag betraktade suddiga figurer som gjorde det ena med det andra. Jag hörde min egen röst säga något luddigt och var osäker på om jag verkligen sa något eller bara tänkte.

Jenny hade verkligen klämt ut pojken med kraft, ett par ordentliga krystningar och han var ute. Jag fick klippa navelsträngen, vilket jag aldrig fick med Saga då det var bråttom att få liv i henne. Det var en seg rackare att klippa itu, men jag tog ett bestämt tag och klippte av den, så pass bra att jag fick beröm av en barnmorska för att jag klippt den så bra.

Sedan var det dags för moderkakan att göra sorti, barnmorskan som tagit ut den frågade om jag ville se den. Jag ville inte bara se den, jag vill fota den och lägga ut den på Facebook. Jag frågade lite försiktigt om det var ok att ta en liten bild på den. Jag fick inte riktigt den responsen jag trodde jag skulle få, hon höll upp den, snurrade på den, vek den in och ut samtidigt som hon ivrigt pratade om den och berättade historien om livets träd och allt det där. Jag tänkte mig in i rollen som om jag var Bingo Rimér och plåtade någon ung tjej med ett par nya bröst som desperat sökte modelljobb och vars högsta dröm vara att stå bredvid Hugh Hefner på en Playboy fest och så småningom få en drömroll i Hollywood med Brad Pitt.

Vi fick reda på att det var fullt på BB avdelningen man får komma upp till efter förlossningen, och de sa att vi fick sova över i förlossningssalen. De rullade in en annan säng som Jenny skulle sova i, jag fick äran att tillbringa natten i självaste förlossningssängen som mången kvinnor legat och krystat och blodat ner i, jag kunde på något sätt känna smärtorna som låg tungt över denna säng och jag tyckte jag hörde kvinnor skrika långt borta när mina ögon blinkade till i trötthet.

På morgonen dagen efter gjorde vi en del makabra fynd där inne i förlossningssalen som såg väldigt annorlunda ut nu i dagsljus, jag frågade Jenny om de tagit blodprov på henne på kvällen innan och glömt det vid handfatet. Vilket jag redan visste svaret på. Det fanns även spår av blod inne på toaletten som ingen tagit bort. Det var lite underligt, det var som om vi helt plötsligt var i förlossningssalen som gud hade glömt. Ingen kom heller och kollade oss regelbundet som man kanske tycker dom ska. Vi ringde på sköterskan ett par gånger och frågade om Jenny kunde få något smärtstillande, men vi gav upp efter tredje eller fjärde gången och jag gick ned till apoteket och köpte alvedon. Det gick snabbare.

Ingen förlossning är den andre lik, det vart tydligt i vårat fall.

Sagas förlossning varade betydligt längre och var utdragen medans Emils förlossning gick smidigt och snabbt.

Den stora skillnaden för oss var nog att graviditeten med Emil var pappa med hela vägen, från början till slut.

23.12 den 16 Sept 2010 kom Emil Vilde Mickael Broberg till världen.

Han vägde 3745 g och var 50cm lång.

Jag klev av bussen, jag var framme vid min slutstation. Det skulle dröja ett tag innan jag var fri igen. Jag hade tagit avsked från min kärlek tidigare vid bussterminalen. Det var ett tungt avsked, gråten var nära och det var svårt att se hennes sorgsna ansikte. Jag hade endast en ryggsäck med mig med lite småsaker som jag hoppades få behålla på anstalten. Min resa mot det okända började strax, och jag hoppades tiden skulle gå fort. Jag vandrade nerför en backe mot ett öppet landskap i en dal där det såg ut att ligga en gård bredvid en liten slingrande bäck, ingenting som såg ut som en anstalt. Men när jag närmade mig såg jag skylten. Det var i och för sig en öppen anstalt jag skulle sitta av min tid på, och jag hade sett en bild på internet. Men det såg annorlunda ut i verkligheten, inga murar eller stängsel omgav anstalten som bestod av flertalet byggnader. Jag undrade lite hur det fortfarande kunde vara folk kvar på anstalten, men här satt heller inga livstidsdömda eller grova brottslingar. Det stod på hemsidan att anstalten bestod mest av ekonomiska brottslingar, men också en utslussningsanstalt för långtidsdömda ”skötsamma” brottslingar som en sista anhalt innan dem kom ut i samhället igen.

Men det satt folk som i min värld är värre än alla mördare och tjuvar, nämligen våldtäktsmän och pedofiler som satt i en särkild avdelning. Vilket jag inte visste när jag ansökte om att få komma till anstalten, som jag gjorde enbart för den geografiska betydelsen att få närmare till min kärlek och mitt ofödda barn vid tidpunkten. 

Anstalten var belägen mitt mellan Borås och Göteborg, jag bodde då för tillfället tillsammans med Jenny i Göteborg.  Ja hon var gravid då jag lämnade henne där på terminalen, jag kan inte minnas vad det var för väder eller vad jag såg runtomkring mig. Bara hennes förtvivlade ansikte. Tidpunkten var inte bra, men det var det bästa tillfället vi fick. Vi ville båda två ha barn och vi hade försökt länge utan resultat, vi gick t.o.m till en klinik för att få hjälp. Vi visste båda vilken resa jag var tvungen att göra och vi beslutade oss för att vänta tills den dagen då jag åter var fri, men ödets nyck ville annat och vi kunde inte neka den kanske enda chansen vi hade att få barn. Vi hade en lika tung sten att bära genom det här.

Jag närmade mig en bom som avgränsade området, osäker på om jag bara kunde gå förbi den eller om jag skulle vänta på att någon skulle komma. Ingen verkade komma så jag gick förbi den mot ett större hus som jag såg en snidad träskylt som lydde ”reception”. Utanför stod några interner i slitna blåkläder och gröna fliströjor märkta med KVV och hängde över en skottkärra full med jord. Dem stirrade på mig och följde mig med blicken. Jag hälsade högt och tydligt och frågade om det är i receptionen man ska anmäla sig första dagen, fast jag visste att det var dit jag skulle eftersom det stod så på informationsbladet jag fick på posten för tid och plats för infinnandet på anstalten. Jag hade väl egentligen bara hört en del om fängelser innan av folk som gjort en och en annan volta, och visste att en öppen anstalt som denna inte var samma sak som en anstalt som t ex Hall eller Kumla. Eller andra tunga fängelser som brukar utspela sig i amerikanska filmer o s v. Men jag visste ändå inte riktigt hur det fungerade, och hur saker och ting var ordnade. Jag kände på något sätt att jag ville visa att jag inte var rädd för att ta kontakt, och försökte samtidigt att läsa av dem för att se om någon kunde utgöra någon form av hot. Men dem var överraskande tillmötesgående. Och jag kände genast ett mod växa av att första kontakten gått bra och att det kanske inte skulle vara så farligt ändå, samtidigt som jag kände mig lite löjlig av att ha trott att det kanske skulle stå några storväxta interner med kåktatueringar och ropa lammkött till mig samtidigt som dem slickade sig tillfreds om munnen.

Jag fick följa med en vakt till en närliggande byggnad där man skulle skrivas in, jag fick lite kläder som bestod av en grå långärmströja med gröna ränder, två gråa t-shirts och ett par mysbyxor som matchade långärmströjan. Samt kalsonger och strumpor (jag fick genast erfara att man absolut inte vill ha kriminalvårdens kalsonger då vartenda par hade en bromsträcka ingjuten i sig). Jeans skulle jag få senare. Allt märkt med KVV, och under var storleken markerad med nr 7. Jag fick ta av mig alla mina kläder och hänga in dem i ett skåp. Sen upplyste den kvinnliga anstaltsvårdaren att det nu var dags för ett urinprov, är du påverkad eller har något i blodet får du inte komma in här utan slussas vidare till en annan anstalt med högre säkerhet. Hon verkade vara en bitter kvinna i femtio årsåldern med ett barskt och monotomt röstläge. Här, sa hon och räckte fram en sliten gammal morgonrock i ena handen och en plastmugg i den andra. Sätt på dig den efter du ha kissat i muggen, sa hon med en lika oförändrad röst. Jag gjorde som hon sa, inte helt säker på om jag borde vända mig om medans eller om hon måste se på. Du kan vända dig om, sa hon då innan jag börjat. Lättad över det fyllde jag muggen nästan till bristningsgränsen, jag var kissnödigare än jag först trott och har man väl börjat är det svårt att sluta innan det är tomt. Jag kunde se ytspänningen när jag överlämnade muggen, hon såg då för första gången en aningen besvärad ut. Och jag låtsades se bort medans jag krängde på mig morgonrocken som var alldeles för kort i ärmarna, att hon lyckades spilla en del över sin hand och gjorde en grimas som blottade varenda tandrad. Sedan följde ett par nervösa minuter, hon rörde om i urinen med en sticka som hon förklarade skulle bli till en viss färg om jag var ren. Vart den inte det, så hade jag definitivt narkotika i kroppen. Hon rörde och rörde, inget hände. Jaha du, det ser ut som att du har tagit narkotika, sa hon och såg oroväckande nöjd ut. Jag blev osäker och många tankar virvlade runt i skallen. Hade jag tagit något omedvetet, jag visste ju att dem skulle testa mig så fort jag kom hit. Hade någon lagt något i mitt glas på krogen, jag festade till ganska rejält helgen innan jag åkte hit. Var det möjligt att jag fått någon slags blackout och dragit i mig några gram fultjack utan att jag visste om det. Nej, jag VET att jag inte tagit något. Då ändrade stickan plötsligt färg. Nu hade du tur, sa hon varnande och såg den här gången oroväckande missnöjd ut. Jag tänkte precis ge upp och skicka iväg dig. Ta av morgonrocken och på med anstaltens kläder och gå till barack B, sa hon befallande. Fy fan, tänkte jag. Henne vill man inte vara naken och ensam med i samma rum, vilket jag ju i princip just varit.

Jag gick över gården med en trave KVV kläder under armen, klädd i dem gråa mysbyxorna med gröna ränder och den gråa T-tröjan som hängde med en urringning så sliten att den ena bröstvårtan nästan blottades. Jag närmade mig baracken och såg ett gäng interner som satt omkring ett par brunbetsade utemöbler av trä och talade högt till varandra. Min puls steg något när jag närmade mig, dem tystnade och alla vände sig om och iakttog den nye fången som ingen visste något om. Innan jag hann säga något, hoppade det upp en man i femtio årsåldern. Han presenterade sig och frågade hur länge jag skulle vara här. Jag sa att jag vart dömd till två år, stackars jävel sa han bara och skrockade. Han var zigenare som var ganska kort och rund med skelande ögon och pratade med en bred göteborgsk dialekt. Han förklarade att han var i bilbranschen och att det här var hans andra volta, den andra som han gjorde på det här stället i alla fall. Han sa till mig att inte vara blyg och hälsa på dem andra i baracken. Han var en glad och högljudd prick som hade en förkärlek till att prata mycket, men det passade mig bra eftersom jag inte hade så mycket att säga utan tog saker som dem kom. Men Jag kom ganska snabbt tillrätta, och fick reda på att jag skulle dela rum med en annan nykomling.

Baracken var uppdelad i två flyglar, med singelrum i varje flygel samt dusch och toalett och ett samlingsrum i mitten av dem båda flyglarna. Precis vid entrén låg ett gammalt rökrum som var ombyggt till ett dubbelrum där alla nya interner fick dela rum tills något singelrum vart ledigt, antingen tills någon muckade eller på något annat sätt fick lämna anstalten. Det gamla rökrummet luktade fortfarande som en askkopp och var varken renoverat eller ens ommålat, tvivlade man fortfarande på att det varit ett gammalt rökrum så övertygade alla hundratals cigarrettmärken överallt. Det fanns bara en enda kontakt i hela rummet som satt längst ner i ett hörn under en av sängarna. Min nya rumskompis var precis som jag dömd för ekonomisk brottslighet. Han var från Jönköping och höll stenhårt på hockeylaget HV71, och som Djurgårdare hade vi en del intressanta disskutioner och synpunkter på varandras lag. Dörren var gnisslig och var så pass tunn att man kunde höra vartenda ljud i hela baracken, rören från toaletter och duschar dånade inne i rummet. Alla rum hade ett eget handfat, förutom rökrummet. Så man fick gå till en av toaletterna när man skulle borsta tänderna innan sängdags, och varje gång jag skulle gå och borsta tänderna så hade någon jävel precis varit där inne och tömt ut hela innanmätet, det slog aldrig fel.

Den första natten sov jag inget vidare, och tydligen inte min rumskompis heller. Han kunde inte förstå hur jag själv kunde sova, han tyckte jag lät som en blandning mellan ett sågverk och ett åskoväder. Han hade tagit på sig hörlurar och spelade musik på högsta volym tills batterierna tog slut, då han hade gått till vakten mitt i natten och fått öronproppar. Jag var helt oförstående, visst vet jag väl att jag snarkar lite men inte så mycket. Han menade på att t.o.m gardinerna hade fladdrat och belysningen i Borås hade sviktat. Dem första dagarna gjorde jag i stort sett ingenting på anstalten, jag väntade på att få någon arbetssyssla. Det var nämligen arbetsplikt. Inget arbete, inga pengar. Inte för att man kunde dra sig tillbaka förmögen på den lönen man fick när man arbetade, men lönen man fick utan arbete räckte verkligen inte till något alls. Man fick ju självklart ta emot pengar från släktingar, vänner och dylikt. Men allt sattes in på ett kort man fick, kontanter fick man inte ha inne på anstalten på grund av risk för spel, rån och liknande. Det fanns emellertid en ”kiosk” i en källare som hade öppet två dagar i veckan, måndagar och torsdagar. Den hade öppet mellan 14-18, och endast där kunde man köpa telefonkort som man var tvungen att köpa för att kunna ringa anhöriga, 20kr kort eller 100kr kort. Just det där med att kontanter var förbjudna för att man inte skulle t ex spela om pengar, så använde man ju självklart telefonkorten istället. Ibland var det någon som köpte telefonkort för tusen kronor eller mer, då förstod man att personen antagligen förlorat i nått spel. Sedan fanns det ju annat som finns i andra vanliga kiosker, fast den här kiosken var lite dyrare och lite sämre än en kiosk på utsidan. Vad hade man för val än att handla, man tjänade minimalt med pengar och betalade mer än vad som var skäligt. Där nere i källaren skulle ju alla interner stå och trängas för att få handla, vilket ofta ställde till det med lite gruff och en del hårda ord som dock aldrig övergick till handling.

Jag kom ganska snart in i rutinerna, hela systemet var uppbyggt på rutiner så vad för val hade man än att anpassa sig. Andra dagen låstes dörren upp kl 07.00, upp och hoppa, hörde jag en rapp röst säga. Det visade sig att även om man inte hade något arbete så skulle man vara uppe klockan sju varje morgon, sängen skulle vara bäddad och internen skulle vara klädd, det gick bra att ligga på den, men oacceptabelt att ligga nedbäddad. Dr Blixt vill prata med dig om 10 minuter, sa samme kriminalvårdare med samma rappa röst. Jag klädde på mig och masade mig iväg till sjukstugan.

Dr Blixt, som i själva verket bara var anstaltens sjuksyster. Var en späd liten vithårig dam som inte såg ut mycket för världen, en sådan där gullig och rar gumma som gärna bjöd på karameller. Men hennes ögon var kalla som is, och verkade nästan genomborra en med ett förrädiskt hat. Jag knackade på hennes dörr, utanför satt en sådan liten display med en grön lampa, en gul och en röd. Den gröna lampan tändes som det stod ”stig in” på. Jag öppnade dörren och klev in, hon satt framför ett skrivbord som var vänt mot dörren, hon satt och talade i telefon. Hennes röst var len men befallande, hon gestikulerade åt mig att sätta mig ned på besöksstolen mittemot henne. Hon betraktade mig på ett sätt som när man försöker avläsa någon. Jag hörde henne säga till personen i telefonen, ”Ja, det här är Dr Blixt ja. Hur är hans tillstånd nu? Bra, då skickar jag en bil”. Konstigt tänkte jag, det står sjuksyster på dörren och på namnskylten som står på skrivbordet. Hon harklade sig och avbröt mina tankar, och jag kom på mig själv att stirra på namnskylten. Jag tittade upp och mötte hennes utforskande blick, hon log mot mig. Fast med ett snett leende som när man ler mot ett litet oförstående barn som man tycker är störande.” Jaha du, Mickael”, sa hon med en mindre suck. ”Hur känns det här då?” Innan jag hann svara fortsatte hon, ”jag ser här i mina papper att du har en sambo och ett barn på väg, det är ju såklart jobbigt för dem”. ”Jag ser också att du inte är dömd tidigare, och hit vill du väl inte komma tillbaka?”.  Nej, inte direkt. Fick jag fram till svar. Bra, sa hon. Då ska vi se vad det finns för jobb till dig, vi har arbetsplikt här på anstalten förstår du. Här kan man inte ligga på rummet och lata sig dagarna till ända. Hon rynkade pannan och såg på mig med en bekymrad min, vi har just nu en ledig plats ute i skogen. Jag såg på hemsidan att det finns skola här..Hon avbröt min mening tvärt och sa att det bara är dem som inte orkar jobba som går i skolan. De arbeten man kunde sysselsätta sig med på anstalten, var antingen köket, ladan, skogen eller verkstaden. Skogen verkar vara något för mig, sa jag med en positiv ton. Bra, då får du börja imorgon, sa syster Blixt och slog ihop en pärm med en knall så det sjöng i öronen.  Jag undrade om det var anstaltens sjuksyster jag just varit hos eller anstaltens chef, det var i alla fall tydligt att Dr Blixt var en person som var att räkna med i beslut som togs på stället och ingen man skulle göra sig ovän med.

Det var säkert skönt att komma ut i naturen och bort från anstalten ett par timmar om dagen. Rensa tankarna och få tiden att gå. Att jobba i skogen var inte riktigt som jag trodde, att arbeta ute i skogen var ett fruktansvärt tungt arbete. Såga ner utvalda träd med motorsåg, kvista den, dela upp den i vissa mått beroende på trädslag. Sedan dra stammarna ut till vägen med speciella krokar. Det där med att rensa tankarna och få lite tid ute i naturen, med en motorsåg som vrålade sig igenom skogen och spottade träflisor och fräste ut avgaser. Frisk luft vart bara till bensinångor från sågen. Varmt och svettigt av alla kläder man var tvungen att ha på sig som skydd, tjocka ”huggarbyxor” som skulle skydda en ifrån att såga sig i benen, var gjorda med fina trådar som snodde in sig i motorsågen och fick den att stanna. Bra skydd men fruktansvärt varma i sommaren. Man hade även skyddshjälmar med galler och hörselkåpor och tjocka gummistövlar med stålhätta.

Vår arbetsledare Rolf. Var en riktig galning, en gammal skogshuggare som var runt en 55 år. Spensligt byggd men seg som få. Han körde ut oss i skogen på morgonkvisten i en minibuss, släppte ut oss satte igång sin motorsåg, skrek till oss och viftade hastigt lite kors och tvärs genom skogen och satte full fart rakt in i snår och buskar och sågade ner det mesta som kom hans väg. han såg helt ursinnig ut där han skördade det ena trädet efter det andra, som om han hade något otalt med skogen och var ute på en personlig vendetta. Ibland kunde han lämna oss någonstans i skogen och åka iväg igen för att komma tillbaka ett par timmar senare, inte så bra eftersom han var den ende som hade telefon utifall det skulle hända något. Vi hade alltid en liten mobil ”arbetsbyscha” med oss vart vi än var och sågade, den hade plats för 7-8 personer. Där fanns kyl och värmeskåp, två små matbord med stolar. Längst bak i den var det ett litet utrymme för regnkläder och annan utrustning man kunde tänka sig att ha ute i skogen. Men innan man fick ge sig ut i skogen och såga ned träd med galne Rolf, så fick man först genomgå en fyra dagars utbildning på anstalten och som bevis fick man en liten inplastad pappersbit där det stod att man genomgått utbildningen. En utbildning som gick ut på att lära känna skogen och sågen, plocka isär den i molekyler och rengöra allt. Missade man något blev galne Rolf tokig, och som alltid när galne Rolf blev tokig berättade han hetsigt om sin barndom då han som elvaåring jobbade i skogen med sin far som inte tolererade en enda felsågning eller att man drog benen efter sig. Där ute drog dem timmer i flera kilometer efter en häst, oavsett om det var snöstorm eller piskande skyfall, minus fyrtio eller femtio grader hett. Galne Rolf sa aldrig så mycket egentligen, han satt mest och tuggade på läpparna och stirrade betänksamt när det inte var sågning på gång. Det var lika sällsynt som solförmörkelse, och det var något man bara hade hört talas om, slälv upplevde jag det bara en gång. Och det var när Rolf skrattade, han rörde inte en min, hans ansikte var fastfryst och man kunde bara höra ett dovt kluckande ljud.  

Vi träffades i ottan utanför anstaltens verkstad där Rolf stod med minibussen igång. När alla var inne i bussen och ombytta räknade han oss, sedan åkte vi till ”köket” och hämtade vår lunch för dagen som alltid bestod av gårdagens middag. När vi hämtat maten frågade Rolf om vi hade vatten kvar, vi hade en stor 40 liters dunk med oss ut i skogen. En dunk som bara Rolf fick fylla på, för någon kunde ju hälla ned något otillåtet i den. Nu var det ju så att den där dunken hade varit med ett tag och bara fylldes på och fylldes på. Aldrig att Rolf gjorde rent den eller ens sköljde ur den. Det var bland det första jag fick lära mig ute i skogen, drick aldrig ur dunken. Den var helt slemmig på insidan och skitig ända upp till kanten. Galne Rolf såg alltid till att vi inte somnade i bussen på väg ut till skogen, han körde långt över den tillåtna hastighetsbegränsningen på små kurviga skogsvägar så man fick hålla i sig för att inte slå huvudet i sidorutan eller taket. Han körde ofta så nära vägkanten att man kunde höra grenar slå mot sidan av bussen. Det hände ibland att han själv nickade till, man har ju hört den gamla klassikern om folk som hittar så bra någonstans att dem skulle hitta där även i sömnen. Det stämde bra på Rolf, han körde i full fart på små krokiga skogsvägar och tog en tupplur emellanåt men höll sig ändå på vägen. Men medans han nickade till och nästan slog huvudet i ratten var det nästan så att vi andra såg ljuset.

Jag kände efter drygt två månader ute i skogen att det fick räcka, själva arbetet gick ju an. Men att jobba därute med galne Rolf var en säkerhetsrisk. Så jag fick krypa till Dr Blixt och förklara att jag gärna ville prova på något annat. I vanliga fall så hade hon inte brytt sig om det utan förklarat att arbete ger frihet och att man minsann inte bara kan byta hur som helst bara för att det inte passar och hela den historien, men Rolf var känd av anstalten för sin speciella karaktär. Han hade varit här sedan urminnes tider och det var ett ganska vanligt förekommande att folk bytte arbetsplats efter ett tag ute i skogen, vilket inte behövdes några förklaringar till. Alla visste vilken livsfarlig jävel han var och vad han gjorde därute. Ryktet gick på anstalten att han var och sågade ner en hel del träd som han sedan sålde för egen vinnings skull. Vi var en gång ute på en bondes marker och sågade ner stora granar och tallar, vi var där i fem dagar och sågade ned rätt mycket. När vi sedan satt i bussen och väntade på Rolf som stod och pratade med bonden så tog han emot något, man kan ju bara spekulera i vad Rolf tog emot men det var ganska klart för mig. Dr Blixt sa att det fanns en plats i anstaltens verkstad som jag kunde börja i dagen efter. Jag tog det, mitt nästa steg var att börja i skolan. Dels för att få mer omväxling i vardagen men också för att kanske lära mig något.

I verkstaden arbetade man i stort sett med att märka byggställningar. Ett företag kom dit med ett lass som vi skulle markera med röd färg. Jag hade turen att få jobba tillsammans med en gammal svetsare, som jag dessutom delade barack med. Han lärde mig att svetsa, så jag fick lite roligare arbetsuppgifter än att stå och markera byggställningar med röd färg. Inne i själva hjärtat av verkstaden var vi två stycken som jobbade, jag och ”Dynamit Harry”. Han hade fått det smeknamnet för att han var en lite halvtokig skåning som hade en viss förkärlek till att spränga saker. Det vi sysslade mest med var att reparera saker som gått sönder på anstalten. Vi hade två olika svetsar, en ”pinnsvets” och en ”tigersvets”. Tigersvetsen var bra att använda vid mer precisa jobb, pinnsvetsen var bra till grova svetsningar på exempelvis tjocka stålplåtar. Den påminde på något sätt om härdsmälta, som bara spydde ut eld och glöd. Det hände lite då och då att en och annan svetsloppa letade sig igenom arbetskläderna och gjorde ett hål i skinnet. Jag har fortfarande ett litet hål över det ena ögonbrynet efter en loppa som brände sig fast i nyllet.

Livet på anstalten bestod av rutiner och åter av rutiner, följt av en och annan ”matvisitation”. Det var nämligen så att anstaltens personal hade en ständig häxjakt på äggtjuvar, det var strängt förbjudet att medtaga något från köket. Var vi hungriga på kvällen fanns det en brödkorg i varje barack med pålägg i kylen, oftast var brödet slut och det enda som fanns kvar var knäckebröd och kaviar.

Vid ett tillfälle jobbade jag ute med Dynamit Harry och svetsade en container vid anstaltens utkant, Han brukade smuggla in mat till baracken som han lade i containern efter att någon av han kommit tillbaka från permissionen. Det var oftast bara lite bullens korv och vita bönor, men trevlig omväxling till knäckebröd med kaviar på. Annars tillhörde det vanligheterna att dem kollade oss när vi kom tillbaka från permissionerna. Man fick alltså handla på utsidan för att ta in på anstalten efter permis, det gällde godis, kakor och annat som läsk eller liknande för ett värde av tvåhundra kronor, inte mer. Man fick absolut inte ta med sig mat i någon form, inte heller tobak. Förutom då ett öppnat cigarrettepaket eller snusdosa. Allt skulle det finnas kvitto på och allt skulle gås igenom så det inte fanns något otillåtet med, sedan skulle man blåsa i alkoholmätaren och lämna urinprov. Efter varje permission.

Jag fick vänta på min första permission i sex månader, då man måste avtjäna en viss tid av straffet innan man kan ses vara mogen för en permission. Och då varade min första permission i sex timmar, restiden inräknad. Min andra blev lite längre, och min tredje likaså. Det sista månaderna hade jag 72 timmars permis varannan vecka. Som tur var, eller kanske man ska säga tur i oturen. Så hade min permissions period precis börjat, och jag hade precis haft min första permis då min kärlek gav födelse till vår dotter. Det var på håret att jag fick vara med på förlossningen överhuvudtaget (se inlägg, Min dotters födelse). Dem sista åtta månaderna på anstalten hade jag inga besök alls, min höggravida numera fru klarade inte att ta sig ut till anstalten längre. Det var hon som alltid kom och besökte mig varje söndag, ingen annan. Hon åkte en buss ut mot ingenstans och gick en helvetesbacke upp och ner och fick stå och vänta i en timme innan dem släppte in henne på anstaltens område. Bussarnas tider följde inte anstaltens besökstider, samma sak när hon skulle hem. Jag genomgick en period det sista halvåret då jag kände mig en aningen bortglömd och ensam.  Jag satt mest i min cell och läste böcker, alla dem interner jag lärt känna när jag först kom var alla borta och jag kände inte att det var någon mening att lära känna någon mer. Som tur var kunde jag åka hem på permissionerna.

Matreglerna gällde även vid besök, man fick inte ta in mer än man kunde äta. Jenny hade med sig en tårta på min födelsedag, två bitar fick ta med sig in. Ett barn till en intern hade sig en liten godispåse, en av vårdarna rykte påsen ur handen på ungen och sa upprört till den intern som var barnets far att upprepas dessa regelbrott kan det bli repressalier. En annan familj som var cirka fem personer fick endast ta in tre bullar och två bitar tårta, dem fick dock själva bestämma vem som skulle äta bulle respektive tårta.

Det fanns en liten gympasal på anstalten också, där kunde man spela badminton, pingis, basket eller innebandy. Jag körde innebandy 4-5 dagar i veckan med ett par stycken. Det var inga snälla matcher, många fula knep och heta känslor tog ofta överhanden av spelet. Det hände att folk rykte ihop, och vi hade en överenskommelse. Blev det bråk så fick man inte slå varandra i ansiktet, och någon fick stå vakt och varna dem som slogs om en plit var på ingång. Att man inte skulle slå varandra i ansiktet var inte för skönhetens skull utan för att anstalten hade nolltolerans mot våld inne på anstalten, misstänktes något sådant rykte folk direkt från anstalten till en sluten avdelning. Ingen ville åka därifrån, för trots allt så hade internerna det ganska bra om man jämför med en sluten, där man inte får permission eller kanske inte ens får ta emot besök. Man kunde åka ifrån anstalten om man bara tittade lite snett på en sexbrottsling, eller stal ägg från köket.

Däremot fanns det folk som faktiskt tog sig ut ifrån anstalten och festade till inne i Göteborg och sedan kom tillbaka på natten. Sista kontrollen gjordes strax innan klockan tio varje kväll, då gick vårdarna sin sista rond. Nästa kontroll gjordes klockan sju nästa morgon. Det hände två gånger under den tiden jag var där, själv tog jag inga risker under min vistelse. Jag ville inte riskera att bli förflyttad någon annanstans och mista mina permissioner eller få besök från min höggravida trolovade. Det hade aldrig varit värt.

Det började närma sig sitt slut, jag hade bara tre månader kvar inne på anstalten. Då hade jag varit där ett år, det sista halvåret skulle jag få avtjäna hemma med fotboja. Som sedan blev till tre månader för gott uppförande.

Det jobbigaste med fotbojan var alla tider jag var tvungen att hålla stenhårt. Klockan 06.00 skulle jag vara ute ur lägenheten och jag hade åtta minuters marginal annars gick larmet, samma sak när jag skulle hem efter jobbet. Dem kom på sporadiska blåskontroller, eftersom jag då hade en liten bebis hemma så kom dem aldrig mitt i nätterna, och eftersom jag hade gott uppförande från anstalten och inte hade något alkoholrelaterat brott. Så skedde det mest runt middagstid på vardagar och någon gång på helgen. En gång var det dock nära att jag fick följa med dem. Det var en lördag förmiddag och jag hade just borstat tänderna, dem ringde alltid ett par minuter innan så man fick chansen att förbereda sig. Alla dem som kom var alltid trevliga och såg själva ut som före detta kåkfarare, men det vill jag lämna osagt. Jag hade dessvärre inte tänkt mig för och hade sköljt munnen med ett tandskölj som innehöll alkohol och mätaren gav utslag direkt. Dem frågade vad jag hade druckit, jag försäkrade att det måste varit tandsköljen. Dem gav mig ett par minuter att skölja munnen med vatten och sedan blåsa igen, då gav den inget utslag. Jenny jobbade den lördagen och en av kontrollanterna sa till min dotter som satt i en gåstol, att det var nära att vi fick ta med oss din pappa.

Tiden var slut, straffet var avtjänat.

Jag hade klarat det, vi hade klarat det.

Äntligen kunde vi fortsätta där vi en gång slutade, nu som en familj. Vägen till friheten var lång och krokig, men jag tog mig dit, vi tog oss dit tillsammans..Resten är historia.

/Micke

Domen var klar, två års fängelse för grovt skattebrott samt grovt bokföringsbrott. Två utdragna år av rättegångar var över, jag kände en viss lättnad över det. Nu visste jag i alla fall vad som väntade. Av elva inblandade i en stor skattehärva var det tre stycken som fick två år, resten fick mellan tre och fyra år.

Jag blev gripen av polisen i början av 2004, jag sov hos min syster vid den tidpunkten och väcktes av att telefonen ringde. Det var morsan som sa att polisen varit där och sökt mig, tydligen så ville dem bara ”prata” med mig, dem hade ett par frågor dem ville få ur världen.

Poliserna hade lämnat ett telefonnummer jag kunde nå dem på. Jag hade det på känn att det var mer än ett par frågor de ville ställa, samtidigt visste jag att det inte var lönt att försöka hålla sig undan, lika bra att ta tjuren vid hornen tänkte jag. Jag ringde upp och vi bestämde att mötas vid min mors bostad om en halvtimme.

Väl där möttes jag av två civilpoliser som viftade lite snabbt med något som såg ut som polisbrickor, ungefär som två cowboys som drog ett varv med pickan och snurrade ner den i hölstret igen. Dem sa att de var från ekobrottsmyndigheten, jag förstod genast vad det rörde sig om. Dem sa att de bara ville ha ett litet förhör med mig och frågade om vi kunde sitta i vardagsrummet, innan jag hann svara så ändrade dom sig och sa att det kanske var bäst att ta det i bilen i alla fall, de försökte väl invagga mig i någon form av falsk trygghet. Utifall jag skulle få spel och försöka rymma eller något liknande. Direkt utanför dörren så blev jag visiterad och informerad om att jag nu var anhållen, som du säkert redan förstår sa den ena polisen. Jaha, för bankrånet sa jag då. Båda civilpoliserna blev knäpptysta och stelnade till. Jag bara skojar sa jag då, jag förstår att det har något med ekonomisk brottslighet att göra eftersom ni säger att ni är från ekobrottsmyndigheten. Ingen av dem tyckte det var speciellt roligt och understrykte allvaret i situationen. Jag vet inte varför, men jag var varken rädd eller nervös för stunden. Tvärtom var jag lättad att allt jag varit med om de tre senaste åren nu definitivt var över och att jag inte behövde göra de saker som så länge varit en plåga för mig och jag kunde kliva ur den roll som egentligen inte var jag.

En ovisshet slog mig plötsligt på väg till arresten som ligger beläget i Nacka, jag hade egentligen ingen aning om någonting. Den ena civilpolisen pratade oavbrutet med mig samtidigt som han flitigt antecknade. Han frågade det ena och det andra om verksamheter i olika bolag och vad min roll i det hela var, vad jag visste om andra personer jag aldrig hört talas om. I det hela VAD undrade jag, jag sade bara att jag inte hade en aning om vad han pratade om, märkbart irriterad av att karln inte höll tyst och lät mig bearbeta det faktum att jag strax skulle bli inlåst för kanske en lång tid framöver. Trodde han att han skulle knäcka hela utredningen på en tjugo minuters bilresa, jävla Sherlock! Jag stängde av honom och hans röst försvann och blev till ett tyst sorl. Han slutade prata med mig när han märkte att kontakten var avbruten men upplyste mig en sista gång om allvaret i situationen och vikten av att samarbeta, det var för mitt eget bästa. Jag tittade ut genom sidofönstret och fixerade blicken på vägens sidolinjer som blev till ett enda långt kritstreck. Jaha, det här blir en intressant erfarenhet det också, tänkte jag lite ironiskt för mig själv. Jag kände mig relativt lugn ändå inombords då jag insåg att det inte fanns någon utväg från det jag var tvungen att genomgå. Det fanns bara acceptans kvar. Att genomgå, överleva och bli starkare. 

Jag fick lämna in alla mina kläder och saker förutom byxor och T-shirt, strumpor. Inga cigaretter, snus eller ens mitt skärp jag hade på mig fick jag ha kvar.

Cigaretter fick man röka i samband med måltider tre gånger om dagen, inte annars. Jag fick träffa en advokat nästan på en gång som utsetts till mig av domstol.

Det var en proper och käck filur som var smalt byggd och luktade billigt rakvatten, han hade ett ganska barnsligt utseende och var kanske ett par år äldre än mig. Han såg oerfaren och virrig ut, och jag minns bara att jag tänkte.

"Ska den där försvara mig i en eventuell rättegång, fy fan jag kommer att få livstid". I tre dygn satt jag i arresten, dem hade förhör med mig som kunde vara när som helst på dygnet. Det var mest i ottan som dem bestämde sig för att jag skulle höras. Morgonstund har tydligen guld i mun och dem trodde kanske att jag skulle vara talför då.

Till 99 % av alla frågor jag fick svarade jag att jag inte visste eller att jag inte mindes. Det var nog ganska frustrerande för förhörsledaren att inte få ut någonting av förhören, men jag visste inte så mycket ändå och ville inte trassla in mig i något som säkert skulle ha vänt och bitit mig i arslet förr eller senare ändå. Försöker man prata bort dem så vänder dem bara på det, man kan säga vad man vill om den typen men dumma är dem inte.

Så jag gjorde det enkelt för mig, jag hade ändå inget val och visste väl i bakhuvudet att jag skulle få betala för det här ändå. Det enda som jag var noga med var att inte peka ut någon eller att bekräfta något som t ex adresser eller telefonnummer. Visst, dem försökte skrämma mig med höga straff och att någon annan misstänkt i utredningen redan hade pekat ut mig för både det ena och det andra och att jag i nuläget måste tänka på mig själv etc. Men det jag inte visste själv utgick jag från att det var lögn och påhitt för att få mig att kvittra som en liten kanariefågel. Det var däremot något jag inte ville eller tänkte ta konsekvenserna av.  

Efter tre dygn i arresten, måste dem ha häktesförhandlingar. Man får enligt lag bara hålla någon i arresten i tre dygn sen måste det finnas en stark anledning att hålla kvar personen i fråga. Jag fick åka till Kronobergshäktet för förhandlingar som självklart slutade med att jag fick sitta häktad tillsvidare med restriktioner, som betyder att jag inte får prata med någon annan än advokaten. På väg till förhandlingarna gick jag genom ”suckarnas” gång, och förstod på tillbaka vägen varför den kallades så. Men med tanke på vad som fanns i arresten så vart jag nästintill glad när jag kom till Kronobergshäktet.

I Nacka arresten fanns inget annat än en hård brits att sova på med en gul tunn filt och ett skrivbord. Det fanns ett utskuret hål i väggen med en liten krantapp, men eftersom jag inte fick ha något glas eller mugg så kunde jag inte heller ta något vatten. Till frukost fick jag en kall rostad marmeladmacka med en mugg ljummet te utan mjölk och socker. Middagen var lika lyxig som frukosten, någon oigenkännlig smaklös sörja som kallnat. Dessutom var lyset alltid tänt dygnet runt, folk skrek inifrån sina celler om nätterna i ångest och ilska. Vakten öppnade luckan med jämna intervaller och skramlade med sin nyckelknippa som bara ekade i skallen varje gång. Konstigt att folk skriker, tänkte jag.

I häktet hade jag en riktig säng, brits förvisso men med en bättre madrass, en tv apparat med baskanaler på. Jag fick tillgång till böcker och papper att skriva på. En timmes promenad på taket varje dag, i något som kallades tårtbiten. Det fanns flera utrymmen på taket som var indelade som tårtbitar med gallerstängsel runt om. Man kunde inte se någon annan häktad, bara höra folk gå runt omkring. När jag promenerade där kunde jag se ett bygge på andra sidan med väldiga kranar, och varje dag såg jag framsteg i bygget. Det var något att se fram emot, hur långt dem kommit i byggandet. Man fick även träna i motionsrummet, en timme i veckan. Jag fick aldrig träffa eller se någon annan häktad på den avdelningen jag satt, alla där hade restriktioner. Ibland på nätterna kunde man höra någon skrika eller banka på celldörren, jag undrade om jag själv skulle bryta ihop någon dag. Jag fick inte ringa någon anhörig, men jag kunde skriva brev (som dem självklart gick igenom för att se så jag inte skrivit något olämpligt) eller läsa böcker. I fyra veckor satt jag på häktet, och gick ner ett par kilo. Maten var ganska bra men mängden var inte mycket man fick åt gången, och man fick all mat inplastad eller i lådor. Jag sparade alltid ett par knäckemackor från frukosten så jag kunde knapra lite på kvällen efter middagen då det började knorra i kistan. Jag försökte hålla mig rörlig med promenad på taket varje dag och armhävningar inne i cellen. Det fanns inte mycket att göra om dagarna än att sitta i cellen och glo, och jag följde nog varenda serie som gick på tv. Min syster lämnade en bok till mig som jag skrattade åt där jag satt inlåst, den hette "schizofrenic", och var väl på något sätt passande.

Men dagen kom då en av fångvaktarna öppnade min dörr och sa att jag var fri att åka hem, det var vid lunchtid och vakten frågade skämtsamt om jag inte skulle äta lite lunch innan jag åkte hem. Jag svarade med ett stort leende att jag gärna åt i min cell först innan jag åkte hem, med en förbryllad min gav han mig en lunchlåda.

Dem flesta som släpps går nog så fort som möjligt därifrån. Jag åt med celldörren öppen, eftersom det hade beslutats att jag var fri så fick dem inte stänga in mig längre. I början vart jag inte ens hälften så mätt av dem där små matlådorna, men i slutet hade jag vant mig och blev hyfsat nöjd.  Mätt och belåten utan att ha reflekterat vad jag egentligen ätit samlade jag ihop mina saker som bara bestod av utredningspapper och ett block, jag begav mig hemåt.  

Det skulle dröja nästan ett år innan första rättegången var igång. Den rättegången var värre än upplevelsen i arresten och häktet, och den höll på ungefär lika länge. Min advokat gjorde inga större ansträngningar på att försöka få mig friad, han hade sagt redan från början att det förmodligen skulle sluta i fängelse. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står ”bortom allt rimligt tvivel”, något som dock höll mitt mod och hopp uppe. Och under själva rättegången kändes det inte som att åklagaren hade mycket att gå på, mest antaganden. Men inga klara konkreta bevis. Det var en lång utdragen process, som var otroligt psykiskt uttömmande. Samtidigt ganska intressant att se och höra alla dessa advokater och åklagare, det är nog bara politiker som snackar mer skit. Jag kunde heller inte undgå att tänka på kostnaderna för en sådan här rättegång. Elva advokater som säkert tog ut ett arvode på minst 4-500.000 tusen var, otroliga summor som skattebetalarna får stå för. Det om något, är ett ekonomiskt brott.

Jag blev såklart dömd till åklagarens yrkande, men överklagade. Av någon anledning försökte jag köpa tid, blev jag dömd i tingsrätten skulle jag väl knappast bli friad i hovrätten. Men det var värt ett försök.

Ytterligare ett år senare var det dags för rättegång, som kändes dömd att misslyckas redan från början. Vid det här laget var jag så trött på allting att jag bara ville få ett slut, lås in mig och kasta nyckeln.

Väntan är absolut det värsta. Rättegången var till slut över, allt jag kunde göra var att vänta på beskedet som kom på posten, domen och platsen för att avtjäna mitt straff.

Tre år tidigare, träffade jag på en gammal barndomskamrat som jag inte sett på tio år. Han berättade att han var egen företagare och sökte efter en kompanjon, hör av dig om du är intresserad sa han. Jag var i en mörk period av mitt liv, deprimerad och less på det mesta gjorde inte mitt val svårt. Vad hade jag att förlora. Jag hade precis blivit fri från en MC klubb jag varit medlem i ett par år, en klubb som varit en supporterklubb till en större organisation. Klubben vart nerlagd efter det att halva klubben ville gå med den större klubben och den andra halvan ville gå skilda vägar, men det är en helt annan berättelse.

Hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig gjort det jag gjorde, men vad hjälper det att vara efterklok.

Det skulle vara ett bemanningsföretag, som vi båda skulle stå för. Men av någon mystisk anledning kunde han inte stå på papperna, jag förstod väl varför men jag brydde mig inte. Jag såg något slags ljus i en tunnel, som ju senare skulle visa sig vara inget annat än ett skenande tåg.   

Det handlade aldrig om att tillföra något på arbetsmarknaden, eller att bygga upp någonting som var något att vara stolt över. Någonting att kunna leva på under en längre tid. Allt handlade om pengar, andras pengar.

Min uppgift var endast att ta ut pengar åt andra så kallade bolag. När jag förstod det var det försent. Jag ångrade mig ganska tidigt, och letade efter kryphål för att ta mig ur den här situationen som blivit mer än bara en knipa. Jag vart inblandad i mycket skit under den här tiden.

Vid ett tillfälle när jag hämtat ut pengar vart jag rånad under pistolhot, jag vart inte så rädd som jag borde blivit, istället sprang jag efter rånarna som vände sig mot mig med en putande jackficka och sa något hotfullt på sydamerikanska.

Jag fick ge mig. Det var ju egentligen inte mina pengar, så det låg nog mer rädsla i det än en pistol. Jag och min kompanjon blev skyldiga pengar, nu gick det absolut inte att sluta med verksamheten. Jag började bära en skottsäker väst och ett skjutvapen som jag fick till låns, för att skydda mig själv. Jag kände mig aldrig cool eller häftig, bara rädd. Jag hade även chaufför och livvakt, för att dem ”andra” krävde det. En gång blev vi jagade av en bil vi visste var rånare, som följde efter oss i flera mil. Till slut svängde vi av mot en skogstig, dem stannade till. Vi avvaktade i skogen ett tag för att se om dem skulle åka efter. Jag satt i bilen och min chaufför stod utanför och spanade då han skrek att dem kommer, allt gick så fort. Jag drog mitt vapen, såg till att säkringen var av och la en kula i loppet och väntade. Bilen kom, åkte sakta förbi oss. Den hade tonade rutor, så man såg inte in. Jag hade vevat ned fönstret och siktade följsamt med pistolen mot bilen som aldrig stannade. Den åkte vidare och kom inte tillbaka och jag kom på mig själv att jag hållit andan under hela händelseförloppet. Jag mådde väldigt dåligt efter det, jag insåg att jag faktiskt hade skjutit om bilen stannat.

Och hade det kommit ut någon/några, så skulle förmodligen en skottväxling ägt rum. Man kan bara spekulera i hur det hade kunnat sluta, men utgången hade säkerligen blivit annat än en picknick i skogen.

Jag fick mig en rejäl tankeställare, jag ville inte det här.

Men problemen var inte slut. Efter att jag blivit rånad och det tydligen fanns folk som kände till vad vi höll på med blev på något sätt en större organisation inkopplad, en organisation från den undre världen som har folk som har en viss förkärlek till att klippa fingrar av andra, och som inte drar sig för att gräva ner någon om så behövs.

Tydligen så hade någon person i min kompanjons närhet försökt att "hjälpa" till med att få tillbaka pengarna som rånarna tog, men hade förväxlat kronor med euro samt ett par nollor extra som inte fanns. Så denna organisation från den undre världen fick för sig att det fanns pengar att tjäna, och sa sig utföra arbete för min räkning. Vilket betydde att jag nu var skyldiga dem pengar för tjänster dom utfört. Det var ett par väldigt svettiga månader jag fick genomlida, i ovisshet om vad som skulle hända. Dom var t.o.m hemma hos mig och kikade in genom köksfönster och liknande, dem visste precis var jag var och när och hade även nummret till min mobil. Dem kunde ta mig när som helst. Det tog ett tag innan dem förstod att det inte fanns pengar att tjäna, och att allt blivit ett missförstånd. Jag var tvungen att träffa dem i ett underjordiskt garage för att tala om saken och reda ut ett och annat.

Redan på vägen dit drömde jag bort mig och såg jag mig själv bli stoppad i en plastsäck och sänkt i någon sjö belägen i en förort till Stockholm, och hur morsan satt vid sitt köksbord med svullna ögon och grät av förtvivlan. Jag kunde t.o.m se tidningsrubrikerna "Man hittad mördad, troligtvis en uppgörelse i den undre världen".

Jag såg mig själv som död, jag kommer aldrig levande därifrån, tänkte jag.

Men redan när jag kom dit så var allt lugnt, mannen jag pratade med förklarade att läget förändrats, och att killen som informerat dem försökt tjäna sig själv en hacka genom att få dem att tro att det fanns "jobb" till dem.

Sedan förklarade han med ett snett leende att han i övrigt bara ville se om jag vågade komma dit. Fy fan, min hjärna gick på högvarv och jag förstod inte riktigt vad som just hänt eller sagts. Det kändes nästan som jag blivit uppäten av en björn och blivit utskiten igen. Det var något jag aldrig mer vill uppleva eller ens höra talas om.

Den här perioden i mitt liv var allt annat än harmonisk. Jag kände mig som en vilsen kanin framför strålkastarljusen på en bil. Det kändes som att mitt liv hängde på en skör tråd och allt var bortom kontroll. 

där av lättnaden den där förmiddagen då jag blev arresterad. Och jag började ta mig igenom en ny fas i mitt liv. En ny början av ett slut som jag på något sätt såg fram emot.

Jag var trött i själen och ville inget annat än att ha det alla andra hade, ett normalt liv.. Forts följer. 

Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.

På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvårdens omhändertagande, tanken med kriminalvården är egentligen att man ska få vård och så småningom återanpassas in till samhället. Min uppfattning av Kriminalvårdens uppgift, är inte att vårda människor och se till så att man inte hamnar i brottets bana igen, det kan summeras till ett ord och handlar i grund och botten bara om förvaring. (Huruvida jag själv förtjänat att hamna där jag hamnat och om vård eller återanpassning i samhället verkligen är nåt jag behöver eller inte, är inte relevant i sammanhanget då det inte är mitt syfte med denna berättelse. Inte heller om någon annans brott eller straff).

Så hur ska man då som en fånge må som människa i en värld av förvaring, en värld som är uppbyggd på oändliga rutiner och regler. Allt man ska göra ska det ansökas, behandlas och beslutas om. Ingenting kan man bestämma eller påverka själv. God skötsamhet är ett krav.
Det är omöjligt att inte känna en viss press av situationen, en inre frustration av att aldrig ha kontroll. En mental stress av att alltid ha någon som beslutar allt som rör ditt liv, för när du sitter där du sitter, är ditt liv inte längre ditt. Det är statens. Vilket man alltför ofta blir påmind om.
Så på frågan om hur jag egentligen mår, så vet jag faktiskt inte riktigt. Kanske inte så dåligt efter omständigheterna, kanske inte heller så bra. Det finns ju alltid dom som har det sämre, jag återkommer till det lite senare.

Lagen om kriminalvård i anstalt 1974:203

Föreskriver hur kriminalvården skall bedrivas. En anstalts belägenhet, lokala betingelser och resurser är avgörande för skillnader i reglernas tillämpning anstalter emellan.
Vilket för mig ungefär betyder att alla anstalter har sina egna regler som skall följas oavsett hur de än ligger i förhållande till de lagar i samhället som gäller. För dom är inte detsamma vad som än står.

Utkast av lag 1974:203 § 9

Intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt. Intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. Han skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar anstaltspersonalen lämnar honom.
Förståelse och människovärde står inte förenat med förvaring, gör som du blir tillsagd så får du inga problem. Anpassar man sig inte resulterar det i något som kallas för ”säkerhetsrisk” och man omplaceras omgående till någon annan anstalt med stramare tyglar. Men det är bara min tolkning av det jag såg i verkligheten. Det är dom två första avsnitten i det häfte jag fick första dagen på anstalten, med titeln ”Information & ordningsregler”. Lite av anstaltens bibel.

Hur är livet här inne? Också det en svår fråga faktiskt. Det är så långt ifrån verkligheten där ute som man kan komma. Man försöker bara att få tiden att gå på bästa möjliga sätt, alla har sitt sätt. Jag vet egentligen bara att det här inte är mitt liv, och lever väl kanske mina dagar här inne på så sätt också. Genom att försöka vara så positiv som jag kan vara, och att få med mig så mycket gott i form av lärdom som jag bara kan härifrån. Mestadels lärdom om mig själv. Man får heller inte bry sig om för mycket vad som händer och sker här inne, det är väldigt lätt att fastna för småsaker som inte betyder ett dyft egentligen. Många har svårt att hantera livet här inne med alla regler och rutiner, kombinerat med frustration och rastlöshet som bara är två av många anledningar. Många engagerar sig alltid i nåt för att få tiden att gå och ta sig igenom den situation man befinner sig i, en del tränar mycket, andra spelar eller läser böcker. Det finns egentligen många saker man kan göra här inne för att få tiden att gå, men det gäller att orka det också. Det är alldeles för lätt att fastna i sitt eget. Att gå in i sig själv och bli apatisk. Många glömmer just det faktum att det här inte är deras egentliga liv, och fastnar i någon slags gråzon. Man måste försöka att ha perspektiv till saker och ting, hålla balansen så man inte ramlar ner i massan och sjunker. Hålla sig rörlig.

Omväxling i vardagen är nyckelordet. Dels för att få tiden att gå snabbare, men också för att inte känna sig monotom och rutiniserad. Känna att man gör någon slags skillnad, mest för sig själv. Och det är ju ändå sig själv det handlar om här, och att överleva tiden. Självklart har det betydelse vad för liv man har på utsidan också, men det går åt två håll. Man kan både hämta kraft ifrån det eller bli svag av det. Min kärlek och vår dotter ger mig oftast styrka och kraft att stå ut här inne, samtidigt som det ibland kan göra mig svag och deprimerad av saknaden och längtan till dom man älskar mest. Dom känslorna går aldrig att förtränga eller glömma, Men dom dagarna jag känner mig stark gör det värt det. Och visst finns det stunder här då allt känns hopplöst och så långt borta. Men egentligen är inte det jobbiga att vara här, utan att inte vara på utsidan. Det kan verkligen tära på en om man tänker för mycket på det, men man får heller inte glömma att det är minst lika jobbigt för dom som väntar på en på utsidan, om inte jobbigare. Och så var det alla dessa ”små” människor. Som har sådana enorma behov av att hävda sig och bestämma över andra , att ta beslut om andras (helst livsavgörande) liv utan att förklara varför, eller rättare sagt,  utan att vilja eller kunna förklara varför. Att helt och hållet omyndigförklara någon som är fånge, intern eller som anstaltens personal själva föredrar att kalla oss, klienter. Är för mig obegripligt oavsett varför. Denna cirkus av dåligt vetande och kunskap om hur en människa fungerar, och konsekvenserna av felaktiga beslut som ingen tar ansvar för, som heller aldrig kommer till kännedom för någon annan utanför anstaltens gränser. Förutom för den intagne, som vars ord naturligtvis inte har någon betydelse. Det dras inga lärdomar av misstag, allting bara snurrar runt och kommer tillbaka och hugger en i ryggen. Detta barfota staplande bland glasskärvor, ingen ger dig några skor, stapla vidare bara. Det var verkligen på anstalten som jag upptäckte dom på riktigt, men dom finns överallt i vårt samhälle.
Dessa blinda människor som alltid tror sig veta bättre än du oavsett vad du vet, dessa människor som aldrig skulle lyssna på dig vad du än har att säga dom. Små, små människor som är som en irriterande nagel i ögat och som försöker göra dig lika blind som dom själva. Dom småaktiga lögnarna som alltid kommer att finnas där nära och flåsandes i nacken.

Jag läste en mycket intressant bok när jag satt där jag satt, som en god vän skickade till mig. Som handlar just om alla dessa små människor. Där beskrivs en så kallad ”känslomässig pest”. Ett begrepp som infördes för att karakterisera det samhälliga självförtrycket hos människorna. Där ”pestens” främsta uppgift är att försvara sig och sin moral genom ett hårt motstånd och att utvidga sina domäner. Pesten inplanteras redan hos det lilla barnet och förhindrar det från att växa upp till en mogen levande (genital) människa. Tillståndet har egenheten att det utåt sett verkar fullt normalt, men inåt är fyllt av hämningar och restriktioner. Medan genomsnitts neurotikern är begränsad och passiv i sina handlingar, är dock den affekterade i full kapacitet att omsätta sina förvirrade motiv i direkt handling. Ett kännetecken kan vara att den ”pestsmittade” anklagar andra för sina egna avsikter. Detta kan ta sig i uttryck i t ex asketism, rättrogenhet, moralism, behov av auktoriteter, sadistiska utbildningsmetoder, förtal, auktoritära byråkratier, partipolitiska egenintressen, imperialistiska krigsideologier, rashat m.m Personen har en egen känslomässig rädsla för det levande. Den försvarar sig genom att begränsa och förhindra människor i samma utsträckning. Syndabocken blir ett vanligt resultat. Ett annat exempel på det är t ex fadern som hatar sin hustru och hävdar under deras skilsmässa när han behåller vårdnaden om barnet, att han gör det för barnets bästa. Detta trots att barnet lider och kanske t.o.m krossas av separationen från modern. Faderns oantastbara höga moral och mål är ”barnets bästa”, men det verkliga motivet är det sadistiska straffet av modern. Med konkurrens och auktoritets längtan, och isolering och utstötning av det levande. Sprider sig effekten närmast som en smitta till andra människor, därav begreppet ”känslomässig pest”. Det är definitivt något att begrunda, men vad vet jag, jag är ju bara en fånge i förvaringens värld.

Vi lämnar den lille mannen och dessa små pestsmittade människor, det finns annat i livet att bry sig mer om än att lägga för mycket energi på dumheter.
Och kommer osökt tillbaka till det jag skrev om i början, det som jag ganska ofta tänker på. Som folk i allmänhet alltid påminner en om. Som verkar mer som en plikt att alltid ha i åtanke, ett varningens finger som jämt och ständigt dyker upp och viftar påminnande framför näsan. Och det är att det alltid finns de som har det sämre än en själv. Javisst, det är ju en självklar sanning att det alltid finns någon som har det sämre än någon annan. Jag har aldrig hört någon säga annat. Men då finns också frågan, finns det någon som av den kännedomen av att det finns någon som har det sämre som får någon att må bättre av det? Skulle jag rentav må bättre av att veta att någon har det sämre än mig? Det tycker jag alltid att man får höra om man skulle beklaga sig över livet små missöden. Svaret tycker jag är lika självklart som konstaterandet av att någon alltid kommer att ha det sämre än någon annan. Punkt. Sedan så finns det självklart dom som har det bättre än andra som faktiskt njuter av att andra har det sämre, kan det rentav vara så att skadeglädjen är den enda sanna glädjen? Ja, för vissa är det nog så.

Efter en längre tid inne på anstalten har jag fått en ny syn på livet. Om man ska ta något positivt från den här förvaringscirkusen så är det att jag har lärt mig en hel del om mig själv. Den här tiden har gjort mig till en starkare människa, jag har lärt mig att inte ta något för givet och gett mig en djupare insikt i mig själv som visat vem jag egentligen är. Att ha blivit pappa under den här fängelsetiden har varit svårt, men har samtidigt gjort att jag tveklöst blivit en bättre människa. Förlusten av min far har gjort att jag börjat se saker annorlunda, ett ödmjukare perspektiv till livet och döden. Som är en lika naturlig del av livet som själva födelsen, men så mycket svårare att acceptera. Lika nyckfull som livet i sig, kan döden komma plötsligt och utan förvarning. För en del alldeles för tidigt, för andra en evighet. Det finns ingen logisk självklarhet, inget är för givet..Förutom döden. Likaså tiden som aldrig stannar, ingen slipper undan det sista andetaget. Kanske därför man inte pratar så mycket om just döden, för att alla vet att den finns och är oundviklig. Varför tjata om något som kommer hur man än gör. Det är egentligen inte så viktigt, hur mycket man än tror att man kan förbereda sig så blir det ändå inte som man tror. Tiden. Alla dessa ting har visat mig nya saker. Varför ångra något du inte gjort istället för att se på det du har gjort och det du ska göra, inte kvantitet utan kvalitet. Som någon sa: Det är ganska kort tid man lever om man tänker på hur länge man är död. Så man får väl ta tillvara på den korta tid man har, och göra det man tycker om. Om det så är att hänga på sofflocket hela dagarna eller jobba arslet av sig, skitsamma. Livet går ut på att roa sig själv, lev och njut.

(En dikt till Jenny i slutet på ett brev jag skrev till henne när jag satt inne och längtan var stor).

Och så ett par ord om väntan.

Denna tid av längtan efter mitt liv.
Denna långa kö av en massa slöseri.
Denna saknad av då det äntligen blir vi.
Denna tid av väntan på att till slut bli fri..

”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör och nyfödd till världen.
Allt hade till slut gått bra.
Men någon gång direkt efter födelsen följde några spända minuter av oro och ovisshet, varför sprang barnmorskorna ut med vårat barn i all hast? Varför skrek hon inte? Var det något som var fel? Många frågor surrade runt i mitt huvud som ilskna bålgetingar.
Jag började känna en viss illamående panikångest stiga i mitt inre, men innan jag hann samla mina tankar i min redan utmattade och något förvirrade hjärna, var dom redan tillbaka. Hur lång tid hade det gått? Fem minuter? Fem sekunder? Det spelade ingen roll längre, Deras ansiktsuttryck och stora leenden på läpparna talade om det mirakel dom just bevittnat.
Det hade dom sannerligen gjort, det hade vi alla.

En av barnmorskorna såg på mig med rofyllda ögon och frågade om den nyblivna fadern ville följa med och hälsa på sin lilla dotter, som nu låg i ett annat rum för kontroll. Jag förstod först inte, ungefär som om hon hade talat ett helt annat och okänt språk. Fadern? Är det jag?
Trots att jag mycket väl visste att det var mig hon menade, men på något sätt inte var förmögen att kunna skilja på om det var dröm eller verklighet. Jag kommer ihåg att jag tänkte säga ja, men att det istället bara kom fram ett litet halvkvävt ljud till svar som var så ynkligt att jag själv blev förvånad över hur tagen jag var av stunden.

På staplande ben och som i en dimma följde jag mekaniskt efter den sköterskan som visade vägen , som för mig tycktes nu helt plötsligt vara en oändlig labyrint av korridorer kors och tvärs. Men som i själva verket bara låg i en annan korridor ett par rum bort.
Jag minns att jag ohejdat började snörvla som en liten osnuten pojkvasker när jag till slut såg henne, omtumlad av lycka och sömnbrist. Min lilla dotter, ligga där omsvept i ett par handdukar på ett grönt och sterilt överdrag under en värmelampa.
Bredvid stod två sköterskor och log vänligt mot mig, jag tror ialla fall att dom log. Vad annars kunde dom göra? Jag såg egentligen aldrig deras ansikten, min blick var sedan den första sekunden jag klev in i rummet fäst vid det lilla knytet som låg där.
”Var inte rädd, det går bra att röra vid henne om du vill” hörde jag någon säga. Jag närmade mig sakta och kände överdrivet försiktigt på den lilla mjuka människo handen som nästan genast reagerade på min beröring, och hennes pyttesmå fingrar slöts sakta kring mitt till synes jättelika pekfinger. Och jag försökte i stunden att uttrycka något av min enorma lycka, men jag lyckades bara att stamma fram något obegripligt blandat med gråt. Jag ville bara springa tillbaka till Jenny för att berätta hur fantastisk våran dotter var, och hur fantastisk Jenny var. Som hon kämpade under hela förlossningen, så stark hon varit. Mitt hjärta värkte av stolthet.

5 Mars.
Jag såg nervöst på klockan, samtidigt som jag gick rastlöst fram och tillbaka genom korridoren och suckade oroligt. Jag befann mig utanför mitt bostadsrum på den anstalt jag hölls frihetsberövad och avtjänade ett två år långt straff. Långt ifrån Jenny, bredvid hennes sida där jag borde ha varit.
Graviditeten började nu närma sig sitt slut, Jenny hade ännu en gång åkt till sjukhuset för att ta fler prover och kontrollera alla värden.
Som hade gått upp och ned som en berg och dal bana den senaste tiden, det hade sagts att om hon fick högre värden än dom hon redan hade, skulle dom lägga in henne och sätta igång födelse förloppet för att försöka begränsa riskerna för henne och barnet.
Jag hade tänkt tanken mer ingående i flera månader, att bli pappa. Jag försökte föreställa mig känslan, samtidigt som jag var rädd att göra det. Tänk om något skulle gå fel? Mycket stod på spel.
Medans jag vankade av och an i korridoren som en osalig ande som inte kunde hitta sin väg till ljuset, då det slog mig som en blixt från en klarblå himmel. Att jag ju faktiskt kunde komma att bli pappa väldigt snart, kanske till och med inom ett dygn. Kanske hade dom redan beslutat om att Jenny skulle bli kvar på sjukhuset, och att dom skulle sätta igång henne. När som helst skulle det komma en kriminalvårdare och säga till mig att det var dags att åka.
Helt plötsligt var allt väldigt påtagligt. Lika mycket som det kändes fantastiskt, kändes det lika skrämmande.

En liten stund till, tänkte jag. Sedan ringer jag henne och hör efter vad som sker. I ett par dagar hade det där nu pågått, i ett par långa dagar.
Hon hade fått åka skytteltrafik till och från sjukhuset för att kontrollera minsta förändring i sina värden, och var det oförändrat skickade dom hem henne för att återkomma nästa dag.

13 Mars.
I flera dagar hade jag varit som ett nervvrak och undrat om idag skulle vara dagen då allt skulle ske, och varje dag hoppades jag.
Det var som en evighet av väntande, men till slut bestämdes det. Imorgon börjar det.
Jag skulle få lämna anstalten på eftermiddagen, jag skulle gott och väl hinna dit. Hela dagen gick jag omkring som en levande död, i en helt annan värld. Nu började hjärnan att arbeta för fullt tryck, och nya oros moment dök upp i mina tankar. Hoppas allt går bra, så mycket som kan gå fel. Jag hade tidigare varit distraherad, och inte funderat så noga över allting än. Jag hade varit fullt upptagen med att få min SP beviljad, en särskild permission till förlossningen. En permission utöver den normal permission jag hade i vanliga fall.
Dom hade visserligen sagt i ett ganska tidigt skede att jag utan problem skulle få en SP när det väl var dags, men inte om jag skulle få vara med hela förlossningen, och kanske var tvungen att åka tillbaka till anstalten om barnet inte kommit ut inom ett dygn.
Jag visste heller inte om jag fick vara kvar en stund efteråt, allt kändes osäkert.
En av vårdarna hade till och med tagit mig vid sidan om och förklarat att det förstås var upp till mig hur lång tid det hela skulle ta, att det nu låg i mitt ansvar att se till så att det inte tog längre tid än nödvändigt. Att mana på barnmorsakan.
Jag minns att jag bara stod där och gapade som en övergiven fågelholk, övertygad om att jag nog måste gå till läkaren någon dag och få min hörsel kontrollerad. Men denne vårdare fortsatte att tala, omedveten om sin oerhörda okunskap av barnafödande.
Kriminalvårdaren menade vidare att jag nog bara skulle behöva fyra timmars permission, och nog fick ha en viss känsla för taiming så att jag inte kom dit för tidigt och därmed missade själva förlossningsögonblicket, och inte heller för sent naturligtvis.
Men som tur var, hade denne vårdare inte ett dyft med vare sig mig eller det beslutet att göra.
Man kan ju inte låta bli att undra hur det hade tett sig väl på sjukhuset, ”ursäkta mig, kan du skynda på lite. Min buss går om femton minuter”. Det är ju inte direkt som att gå in på McDonalds och beställa en Big Mac.

14 Mars.
När jag väl satt på bussen på väg till sjukhuset, kom alla tankar. Som legat på lur, som i ett bakhåll och bara väntat på det rätta ögonblicket att kasta sig över mig när jag var som minst beredd. Jag mådde lite illa.
Just i den stunden kände jag mig väldigt svag, och började nästan ångra mig. Vad ska jag göra om något går fruktansvärt fel?
Det ville jag inte tänka på, jag kunde inte ens föreställa mig det.
När jag klev på bussen bad jag chauffören att säga till vilken hållplats jag skulle kliva av på, jag hade till och med nämt att jag var på väg till mitt barns födelse. Busschauffören lyste upp och gratulerade mig med ett brett leende, och sade sedan med en förstående blick att jag inte skulle oroa mig. Det knastrade till och jag hörde busschaufförens röst skorra till i högtalarna, jag var framme.

Jag tackade chauffören och klev ostadigt av bussen, som en vilsen turist i ett okänt område. Men sekunden senare såg jag skylten som tydligt visade vart förlossningsavdelning låg, jag tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg den på en gång så upplyst som den var.
I samma ögonblick som jag började gå bestämde jag mig för att vara stark, och jag kände mig inte svag längre.
Jag tittade på klockan och konstaterade att den var runt sju på kvällen.
Jag tog ett djupt andetag samtidigt som skjutdörrarna till entrén gav ifrån sig en tung suck när dom öppnade sig, jag viskade ett par uppmuntrande ord till mig själv och gick sedan in i riktning mot hissarna.

När jag kom upp till avdelningen var dörren låst, och jag tryckte på en knapp som hade en lapp uppklistrad ovan med texten ”ring här”.
Jag hörde inget ljud som man kan förvänta sig av en ringklocka, inte en tillstymmelse till någon signal alls. För att vara på det säkra med att den förmodligen var trasig, innan jag började med att banka på dörren, ringde jag på ett par extra gånger i snabb följd.
Just som jag trodde att jag någonstans på vägen måste gått till fel avdelning, dök en sköterska upp från ingenstans och klev med bestämda steg och en något irriterad blick fram till dörren. Hon tryckte på en knapp på insidan, och dörren låstes upp.
Innan jag hann säga något, hade hon redan vänt sig om och tågade för full fart tillbaka genom korridoren och försvann in i ett rum.
Jaha, det är väl fler barn på väg antar jag, muttrade jag lite för mig själv.

Där stod jag, lite lagom förvirrad. Sköterskor kom och gick lite hur som helst, in och ut från olika rum.
Jag gick sakta fram i korridoren och sökte förgäves efter ögonkontakt, någon som ser mig? Eller skulle jag få vandra här i korridoren som om jag vore den osynliga mannen. ”Där är du ju”, hörde jag en välbekant röst säga. Äntligen ett bekant ansikte, det var Jennys mor Mariana.
Hon hade tagit sig ut i korridoren, förmodligen för att leta rätt på mig. Hon gav mig en snabb guidad tour runt i avdelningen, ”Här finns det en mikro, i kylskåpet där borta finns matlådor, tv-rummet, på andra sidan finns det fika...”. Jag var redan vilse.
Jag har alltid gillat Mariana, min uppfattning om henne är att hon nästan alltid är på gott humör. Är rakt på sak, skojar och tar det mesta med en klackspark, hon är inte typen som oroar sig i onödan. Hon hade hållt Jenny sällskap i ett par veckor nu, vilket jag var väldigt tacksam för. Hon hade säkert fått utstå en del som dom flesta får i närheten av en höggravid kvinna. Men det var säkerligen heller inga problem för Mariana.

Vi kom in till rummet där allt skulle ske, Jenny stod upp lutad mot sängen när vi kom in. Hon var klädd i sjukhusets egna vita skjorta, som mer var som ett linne. Hon såg på mig med en varm blick och sa med en len röst, ”Tjena farsan”.
Det var något så vackert över henne, hon lyste av en oförklarlig skönhet. Trots att där fanns en del underliga maskiner och saker som jag säkert inte ens skulle ha kunnat uttala namnen på. Konstiga slangar som hängde ut i från den ena väggen, likt sovande tentakler som när som helst skulle slingra sig om en om man stod för nära. Det var nog det faktum att mitt livs kärlek, den jag älskar mest i hela världen, snart skulle ge födelse åt ett nytt liv, vårat barn som var så vackert.
Hon skulle snart vara mamma och jag pappa, och tillsammans bli föräldrar åt ett liv som är en del av oss.

”Jaha, då ska jag låta er två vara ifred och börja bege mig hemåt”. Sa Mariana med ett brett leende.
Hon tog sina saker, gav oss en varsin kram, sa ett par uppmuntrande ord och önskade oss lycka till.
Jag tror inte att hon på något sätt kände att hon var i vägen, eller trodde att vi verkligen ville vara ensama.
Hon tyckte kanske att det var något vi skulle få uppleva på egen hand, eller så var det helt enkelt så att hon av erfarenhet visste precis vad som väntade.

Ett par timmar tidigare, innan jag kom till sjukhuset. Hade vattnet redan gått, och Jenny hade sammandragningar som verkade variera lite i styrka. Men som ännu inte riktigt hade blommat ut i fulla värkar än. Hon fick nu dropp som skulle hjälpa till att skynda på själva förlossningen. Under dom första timmarna hände det inte så mycket egentligen, hon behövde ingen lustgas än. Men det kom en del oregelbundna värkar som var ganska så starka. Och vi kunde se dom på en skärm som var uppkopplad bredvid sängen, det såg mest ut som ett utomjordiskt berglandskap med en massa toppar och dalar. Vi kunde även höra och se vårat barns hjärtljud.
Mellan värkarna skojade och skämtade vi med varandra, vi var båda två vid ganska gott lynne. Och jag trodde för en stund att det kanske inte skulle bli så mycket värre, värre förstås, men inte så mycket. Tidigare på kvällen hade vi promenerat bort till tv rummet med lite fika. Då vi hört en kvinna i ett annat rum lite längre bort, vråla i en decibel som är nog jämförbart med en rockkonsert.
Men det var väl inte säkert att det skulle bli så för oss, eller? Vi båda stelnade till varje gång kvinnan tjöt som en tokig.
Vi såg aldrig klart på det avsnittet av ”Lost” som var på tv:n, utan gick tillbaka till rummet. Kanske lite tagna av det som förmodligen skulle komma.

Allteftersom dom ökade droppet, ökade också värkarna. Det var än så länge bara lugnet före stormen, det skulle bli mycket värre.
Det enda jag kunde göra var att vara där för henne, så hon inte behövde gå igenom allt ensam.
Jag försökte emellanåt att uppmuntra och tala om för henne hur duktig hon var. Även om jag ibland inte kände mig speciellt övertygande själv. Men duktig var hon.
Några timmar innan, som ju egentligen kan ha varit ett par dagar eller minuter. Eftersom jag tappade allt vad tidsperpektiv heter.
Så avtog värkarna en aning av någon anledning. Kanske var det så att dom glömt av att öka droppet i den takt dom gjorde tidigare, i och med det tror jag att Jenny förlorade mycket energi i onödan. Eller så kanske det inte hade spelat någon större roll, men det kändes som att hon fick ta ut sig mer än vad hon behövt. Det är ju naturligtvis bara min egen spekulation av orsaken.
Men i och med det stoppet som var, ville den barnmorskan som för det tillfället var i tjänst avvakta lite och se hur det utvecklade sig.
Det talades om att avbryta och låta Jenny få vila ut sig under natten och samla nya krafter för morgondagen, eller att åter öka droppet och löpa linan fullt ut. Det slutgiltiga beslutet fick Jenny själv ta, det var upp till henne att avgöra hur hon kände att hon skulle klara det.
”Det är lika bra att ta det nu”, sa hon säkert och utan att tveka. Jag minns att jag bara log av beundran för hennes mod och styrka.

Jag kommer aldrig för resten av mitt liv glömma den del av dygnet som sedan följde.
Det är oerhört svårt att se någon man älskar så mycket, ha så fruktansvärt ont. Och man kan inte göra någonting åt det, förrutom att vara där. Jag ville stundtals bara skrika rätt ut, ”Ta mig istället för henne”. Men hade förmodligen bara blivit ombedd att gå därifrån, det hade nog inte varit så lyckat. Men kunde i min maktlöshet bara hoppas att det snart skulle vara över och att allt gick bra.
Jag förvånades gång på gång vilken otrolig styrka hon besatt när hon nästan krossade min hand i sin, det var som att sitta fast i ett skruvstäd. Och i tumultet som då och då uppstod, fick hon ibland ett fast tag om mitt hår. Och jag var helt övertygad om att jag skulle få lämna sjukhuset skallig. I vilket fall som helst, var jag bara så otroligt glad för att jag fick vara där vid hennes sida.

Många barnmorskor avlösta varandra under förlossningens många timmar, allt är egentligen bara ett dimmigt töcken av minnesbilder och skeden. En del saker minns jag starkare än andra, som ljudet ifrån lustgasen Jenny frenetiskt andades in under dom svåraste värkarna.
Hon lät som en andfådd Darth Vader, och hennes röst förändrades under en kort stund då värken släppt och hon tagit av sig masken på barnmorskans begäran. Då lät hon mer som en vresig och hotfull Yoda.
Det gjorde ont i mitt hjärta, då hon till slut befann sig i ett tillstånd där hon kämpade så otroligt tappert fastän hon inga krafter knappt hade kvar. Gråt blandades med ilska och frustration, och Jenny verkade mest drivas av instinkt. Jag var tvungen i den stunden att lämna hennes sida i ett par minuter för att gå ut och hämta en nypa frisk luft, då jag också grät.
Men fick strax ångest för att jag lämnat henne, och skyndade mig tillbaka. Jag ville inte visa att jag var tvungen att lätta lite på trycket, och efter det återfick jag en del av styrkan. Jag lämnade inte hennes sida igen.

Hon sade upprepade gånger att hon inte orkade mer, att det inte gick längre. Och jag trodde henne verkligen, hon hade fått kämpa hårt genom hela natten som varit lång som en evighet. Jag kände mig arg och frustrerad över att barnmorskorna inte gjorde mer för henne, Men vad mer kunde dom göra förutom att försöka mana på och peppa henne.
Men tiden började också gå ut, Jennys kraftreserv var slut för länge sedan. Och att avbryta för ett eventuellt kejsarsnitt var kanske inte att föredra just i det läget, men kunde dock bli nödvändigt om det skulle behövas.
Det diskuterades däremot att använda sig utav en sugklocka, och dra ut barnet den sista biten.

Nu var det väldigt nära, sugklockan var ett faktum. Jenny orkade inte den sista biten, och hjälpen var nödvändig.
Helt plötsligt, från att bara ha varit jag och Jenny, och en barnmorska som tittat till oss lite då och då.
Var nu hela rummet fullt av en massa inrullade maskiner och en hel hop med sköterskor och läkare som tycktes trängas för att få plats.
Från huvudändan där jag stod och höll i Jennys hand, började jag nu skymta baksidan av ett litet huvud. Det kändes overkligt, och jag visste inte riktigt om det var sant eller inte. Var det verkligen en liten bebis på väg? Jag böjde mig över Jenny och sa med en röst som inte riktigt bar, ”Kom igen älskling, det är nästan över nu”.
Och rätt som det var, var det klart. Någon av barnmorskorna sa att det var en välskapt liten flicka. En otroligt lättnad bara sköljde över mig. Jag bara brast ut i gråt, det var över.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle gråta, Jag har bara hört andra göra det.
Men känslorna bara totalt svämmade över, och gick inte på något sätt att kontrollera. Jag har nog sammantaget aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag tänker tillbaka till den natten med stor vördnad. I mina ögon kommer Jenny alltid att vara en hjälte för det mirakel hon utförde den natten. Jag känner en djup tacksamhet för det fina barn hon gav oss, och en stor respekt till alla mödrar för vad dom måste gå igenom för att föda ett barn till världen.
Den upplevelsen var i högsta bemärkelsen det absolut värsta och bästa jag varit med om, ett fantastiskt ögonblick.
Något man måste uppleva själv för att verkligen förstå.

Våran underbara dotter kom till världen den 15:e Mars 2007.
Och föddes på Östrasjukhuset i Göteborg klockan 16.08
Hon vägde 4.240 gram, och var 52 cm lång.

/Micke

Denna berättelse är en hyllning till min dotter och hennes mamma.

Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hjärnan stängdes av och svetten bröt ut, de två ölen jag halsade i mig en kvart innan för att ta mod till mig gjorde sig påminda. Jag kände mig helt plötsligt som en förlamad dreglande dåre som desperat försökte se normal ut. Mina kroppsliga funktioner upphörde att fungera och tankarna virvlade runt som en seriekrock på E4an. Jag minns att den enda informationen mina gråa celler lyckades förmedla fram i mina tankar var jäklar vad söt hon är!

Jag hade t.o.m hoppat av en station tidigare vid Skanstull för att springa in på första bästa krog för en rejäl styrketår. En stork stark, eller förresten ta två! Sade jag en aning andfått till bartendern. Utan att sätta mig ner drog jag desperat i mig dom på plats i två långa svep. Något snurrig och med en tillfälligt dämpad nervositet begav jag mig av till fots mot den mötesplats jag skulle träffa henne. Jag mådde lite illa och fick lite ångest, vad är det jag ger mig in i?! Men nyfikenheten och en övertygelse om att det kunde vara ”hon” jag skulle träffa gjorde mig säker på att jag var på rätt väg. Och förstås det faktum att jag redan var kär.

Jag hade stått där i ett par minuter som varade i en evighet, och beslutade mig för att ringa upp henne på mobilen. Hon kommer inte tänkte jag besviket. Då hon efter en del långa signaler till slut svarade sa hon att hon såg mig, jag snurrade runt och tittade snabbt omkring mig som om jag blev beskjuten. Jag undrade från vilket håll hon kom. Jag sneglade över övergångstället, och fast jag aldrig hade träffat henne förut visste jag att det var hon. Hon lyste, som om en strålkastare följde vartenda steg hon tog.

Vi hälsade blygt på varandra, och önskade nog båda två att vi hade druckit mer öl. Jag kände mig aldrig besvärad på så sätt att det var obekvämt eller pinsamt, däremot kände jag en viss laddning och spänning. I flera månader hade vi mailat och smsat varandra, och äntligen bestämt att träffas. Hon bodde i Göteborg och jobbade i ett gatukök medans jag bodde i Stockholm och jobbade som rivare. Jag skulle till Strängnäs dagen efter på ett releaseparty för vårt Thrashband, vilket var bra utifall det skulle visa sig att vi inte alls skulle klicka. Kanske tyckte hon likadant. Jag hade med mig en del packning i form av vinylskivor och tröjor, hon sa att jag kunde lägga dom där hon för tillfället bodde då hon var i Stockholm. Det var en källare i sin släktings hus på Skånegatan.

Vi sade inte många ord till varandra när vi vandrade längs Skånegatan, jag såg i ögonvrån att hon sneglade på mig emellanåt. Och jag försökte hålla god min då väskan med alla prylar i vägde minst ett ton. Men jag bröt tystnaden och sa ”Jag kan tycka att det är ganska skönt när det är tyst, alla pratar om pinsam tystnad men det tycker inte jag”, vilket jag omedelbart ångrade. Vad fan sa jag så för!? Nu tror ju hon att jag menar att hon inte säger något. Bättre att hålla käften än att vräka ur sig dumheter, hon måste ju tycka att jag är helt väck. Men hon höll snällt med mig, vilket hon säkert bara gjorde för att vara snäll. Vi vandrade vidare i tystnad, inte för att det inte fanns något att säga egentligen. Utan mer för att vi inte riktigt kände varandra och kanske inte visste riktigt vart vi skulle börja. Dessutom sa nog våra blickar mer än vad vi kunde säga för tillfället. Jag tänkte på allt och ingenting i ett osammanhängande virrvarr, plötsligt sa hon att vi var framme.

Vi gjorde processen kort där nere i källaren, då menar jag en process som innebar att lämna väskan fort och fort komma till en krog och fort dricka öl. Men tankarna att något kunde hända gick mig inte obemärkt förbi, det kändes som om jag hade en laddad revolver nerstoppad i ett för litet hölster. Vi var Lika ivriga med att fort komma iväg. Och innan jag visste ordet av stod vi och kysste varandra vid övergångstället i korsningen av Götgatan och Folkungagatan. Vid det laget hade vi fyllt våra kroppar med en helsikes massa öl och mer därtill i en närliggande krog, vi var inte längre blyga för varandra.

Kvällen fortsatte i samma anda, berusade av destillerade drycker och av varandra. Packade som sardiner i en burk, stod vi mitt på golvet och trängdes med fulla kroggäster som gick in i oss, stötte till oss och vi ett par tillfällen spillde öl på oss. Men det bekom oss inte, vi satt bestämt fast i varandra som om vi var siamesiska tvillingar som vägrade bli särade på. Redan då bestämde jag mig för att aldrig släppa henne.

Vi vandrade hemåt efter en mycket blöt kväll, eller snarare raglade fram åt sidled. Jag var nästan i ett tillstånd som dom sociala myndigheterna säkerligen skulle klassa som nära medvetslöshet. Vi pratade inte mycket den här gången heller, men det berodde nog mer på att våra läppar inte kunde skiljas åt än att vi inte hade något att säga, och förstås oförmågan att prata och gå samtidigt som följer naturligt efter ett sådant massivt alkoholintag. Men till källaren kom vi, fast trapporna ner var mycket smalare och brantare den här gången. Jag minns inte dom exakta händelseförloppen den här kvällen, men det slutade med att vi la oss på två madrasser på golvet och somnade förmodligen innan vi ens hunnit lägga huvudet på kudden.

Siluetter av något slag uppenbarade sig sakta men säkert, ögonen sved av ett solljus som brände mig i ansiktet. Precis som när man kommer ut från en mörk tunnel. Huvudet sprängde, och det kändes som jag brottats med en buss. Sekunderna innan då man inte har en aning om var man är, eller vad man gjort. Då plötsligt suddiga minnen av gårdagen slår en som en slägga i bakhuvudet. Jag vände mig om, hon sov fortfarande. Jag hörde henne andas tungt.  Nu gällde det att fort minnas exakt vad som hände eller inte hände, febrilt arbetade min misshandlade hjärna för att skrapa ihop bitarna av ett något utspritt pussel. Jag blev avbruten tvärt av en känsla att något var fel. Där jag låg på golvet nära henne, märkte jag att jag låg till hälften utanför madrassen, det förklarade i alla fall min otroligt stela och ömma kropp. Det hårda golvet var heller inte det enda som var hårt, jag låg dessutom väldigt nära henne och blev livrädd att hon skulle vakna av ett stolsben mot ryggen. Jag mådde illa och fick ångest. Hon låg på min arm, som jag omöjligt kunde dra bort utan att väcka henne. Den hade också somnat och börjat domna bort. Jag mindes vad en kompis hade berättat för mig en gång. Han hade träffat en tjej på krogen som han följt med hem, han vaknade dagen efter, hon sov på hans arm. Han sade att i det läget skulle han hellre gnagt av armen än väckt henne. Men så var inte fallet här, jag var mer orolig för stolsbenet som inte verkade ge vika vad jag än försökte tänka på. Jag tittade runt i rummet som en fångad räv som sökte flyktvägar. Då jag vände mig mot hennes håll, slog hon upp ögonen. Hon såg på mig och log.

Först kände jag mig som pojken som blev ertappad med handen i kakburken, men hennes varma blick fick mig att minnas. Och vem skulle inte blivit glad av ett stolsben? Bakfulla som vi var blev det inte mycket sagt om kvällen som varit, men vi behövde på något sätt inte prata om det. Jag kände i mitt hjärta att det var rätt, men var inte säker på vad hon kände. Jag skulle snart åka iväg till Strängnäs på releasepartyt, jag ville inte lämna henne och var rädd för att hon skulle tro att jag inte ville träffa henne igen. Jag gav henne en varm och lång kram, pussade henne på kinden och gav mig av. Vi skulle höras strax igen, dagen efter jag varit i Strängnäs. Jag festade rätt hårt den helgen och den gick mest ut på att hjärna och ryggrad skulle ha så liten kontakt som möjligt. Men jag hann träffa henne ett par timmar innan hon åkte ner till Göteborg igen.

Jag tänkte på henne oavbrutet, dygnet runt fanns hon i mina tankar. Det tog knappt en vecka så satt jag på tåget ner till Göteborg. Jag bara måste träffa henne igen, jag kunde inte andas utan henne. Mitt hjärta värkte av längtan varje sekund jag var utan henne. Jag sålde t.o.m en del instrument och annat för att få råd till en biljett, ingenting annat var viktigt. Jag minns ett citat som någon en gång sade ”kärleken är inte blind, den är fan efterbliven". Men det spelade ingen roll, hon fick mig att må bra. Och det var länge sedan jag mådde bra. Jag tror jag var där i lite över en vecka, hon bodde inte helt otippat i en källare också i Göteborg. Jag tyckte det var lite roligt att jag skulle bo hos henne i ännu en källare, men en ordentligt inredd sådan med allt en vanlig lägenhet har. Det var tungt att åka hem efter jag varit där, hon följde med till tågstationen och strax innan jag skulle kliva på sa hon att jag var en tjuv, du har stulit mitt hjärta sa hon.

Det tog inte speciellt lång tid efter det heller så hade jag flyttat ner till henne, och resten är historia. Vi är idag gifta, har en dotter på fyra år och en son på sju månader. Det var min berättelse när jag träffade Jenny på Skånegatan.

/Micke

Jag tänkte alltså börja skriva lite blogg, mest för min egen skull. Det jag tänker skriva här är mest anekdoter/avsnitt från mitt liv, jag tycker inte jag är så bra på att skriva i nutid så jag håller mig till det som varit. Det som man fortfarande kan se i backspegeln. Jag är i övre trettioårs åldern (närmare fyrtio än trettio dock), har hållt på en hel del med musik, är en gammal sångare som sjungit sedan början på 90-talet i ett band som fortfarande är aktivt (repar bara innan gig) och ska inom en snar framtid släppa den fjärde fullängdaren. Har även bankat en del skinn i diverse band i över tjugo års tid men har mer eller mindre lagt stockarna på hyllan, samt bas och gitarr. Det blir mest lite sidoprojekt jag sysslar med när jag har tid, både solo och med andra bandprojekt. Men jag är en tämligen lågavlönad rockstar, så jag slavar inom däckbranschen för att få det att gå runt. Jag har också suttit i fängelse, där jag avtjänade ett två år långt straff (jag kommer göra en del inlägg om det här). 

Det fanns en tid för cirka femton år sedan då jag hade ett stort motorcykelintresse och var medlem i en MC klubb i Stockholm, jag ägde en Harley av chopper modell.  

Jag är gift med en underbar fru och tillsammans har vi två små fina barn som inte bara växer i våra ögon utan också i våra hjärtan.

Mitt liv började inte helt på riktigt förrens jag träffade min fru 2005, det var då allt började ta form och mitt liv tog en ny riktning från det stormiga och destruktiva liv jag länge hade levt. En för mig en riktning till ett liv jag längtat efter i hela mitt vuxna liv men som jag så duktigt förträngt och försökt intala mig själv så många gånger på så många sätt att det var något jag absolut inte behövde eller ville ha. Men att försöka lura sig själv är att skjuta sig själv i foten, jag gjorde ofta det när jag var yngre. Men när jag efter nästan 32 år började leva kände jag mig och känner mig fortfarande för första gången hel som människa. Någon som vet vem han är och vad han vill. Våra barn fyllde igen dom sista hålen och jag har aldrig varit lyckligare. Ja, det är en klyscha. Men inte mindre sann för det.

Jag tackar Jenny för att hon vände på steken så den inte brändes vid, hon och våra fina barn.

Den här bloggen är mina berättelser..

/Micke