Jag klev av bussen, jag var framme vid min slutstation. Det skulle dröja ett tag innan jag var fri igen. Jag hade tagit avsked från min kärlek tidigare vid bussterminalen. Det var ett tungt avsked, gråten var nära och det var svårt att se hennes sorgsna ansikte. Jag hade endast en ryggsäck med mig med lite småsaker som jag hoppades få behålla på anstalten. Min resa mot det okända började strax, och jag hoppades tiden skulle gå fort. Jag vandrade nerför en backe mot ett öppet landskap i en dal där det såg ut att ligga en gård bredvid en liten slingrande bäck, ingenting som såg ut som en anstalt. Men när jag närmade mig såg jag skylten. Det var i och för sig en öppen anstalt jag skulle sitta av min tid på, och jag hade sett en bild på internet. Men det såg annorlunda ut i verkligheten, inga murar eller stängsel omgav anstalten som bestod av flertalet byggnader. Jag undrade lite hur det fortfarande kunde vara folk kvar på anstalten, men här satt heller inga livstidsdömda eller grova brottslingar. Det stod på hemsidan att anstalten bestod mest av ekonomiska brottslingar, men också en utslussningsanstalt för långtidsdömda ”skötsamma” brottslingar som en sista anhalt innan dem kom ut i samhället igen.

Men det satt folk som i min värld är värre än alla mördare och tjuvar, nämligen våldtäktsmän och pedofiler som satt i en särkild avdelning. Vilket jag inte visste när jag ansökte om att få komma till anstalten, som jag gjorde enbart för den geografiska betydelsen att få närmare till min kärlek och mitt ofödda barn vid tidpunkten. 

Anstalten var belägen mitt mellan Borås och Göteborg, jag bodde då för tillfället tillsammans med Jenny i Göteborg.  Ja hon var gravid då jag lämnade henne där på terminalen, jag kan inte minnas vad det var för väder eller vad jag såg runtomkring mig. Bara hennes förtvivlade ansikte. Tidpunkten var inte bra, men det var det bästa tillfället vi fick. Vi ville båda två ha barn och vi hade försökt länge utan resultat, vi gick t.o.m till en klinik för att få hjälp. Vi visste båda vilken resa jag var tvungen att göra och vi beslutade oss för att vänta tills den dagen då jag åter var fri, men ödets nyck ville annat och vi kunde inte neka den kanske enda chansen vi hade att få barn. Vi hade en lika tung sten att bära genom det här.

Jag närmade mig en bom som avgränsade området, osäker på om jag bara kunde gå förbi den eller om jag skulle vänta på att någon skulle komma. Ingen verkade komma så jag gick förbi den mot ett större hus som jag såg en snidad träskylt som lydde ”reception”. Utanför stod några interner i slitna blåkläder och gröna fliströjor märkta med KVV och hängde över en skottkärra full med jord. Dem stirrade på mig och följde mig med blicken. Jag hälsade högt och tydligt och frågade om det är i receptionen man ska anmäla sig första dagen, fast jag visste att det var dit jag skulle eftersom det stod så på informationsbladet jag fick på posten för tid och plats för infinnandet på anstalten. Jag hade väl egentligen bara hört en del om fängelser innan av folk som gjort en och en annan volta, och visste att en öppen anstalt som denna inte var samma sak som en anstalt som t ex Hall eller Kumla. Eller andra tunga fängelser som brukar utspela sig i amerikanska filmer o s v. Men jag visste ändå inte riktigt hur det fungerade, och hur saker och ting var ordnade. Jag kände på något sätt att jag ville visa att jag inte var rädd för att ta kontakt, och försökte samtidigt att läsa av dem för att se om någon kunde utgöra någon form av hot. Men dem var överraskande tillmötesgående. Och jag kände genast ett mod växa av att första kontakten gått bra och att det kanske inte skulle vara så farligt ändå, samtidigt som jag kände mig lite löjlig av att ha trott att det kanske skulle stå några storväxta interner med kåktatueringar och ropa lammkött till mig samtidigt som dem slickade sig tillfreds om munnen.

Jag fick följa med en vakt till en närliggande byggnad där man skulle skrivas in, jag fick lite kläder som bestod av en grå långärmströja med gröna ränder, två gråa t-shirts och ett par mysbyxor som matchade långärmströjan. Samt kalsonger och strumpor (jag fick genast erfara att man absolut inte vill ha kriminalvårdens kalsonger då vartenda par hade en bromsträcka ingjuten i sig). Jeans skulle jag få senare. Allt märkt med KVV, och under var storleken markerad med nr 7. Jag fick ta av mig alla mina kläder och hänga in dem i ett skåp. Sen upplyste den kvinnliga anstaltsvårdaren att det nu var dags för ett urinprov, är du påverkad eller har något i blodet får du inte komma in här utan slussas vidare till en annan anstalt med högre säkerhet. Hon verkade vara en bitter kvinna i femtio årsåldern med ett barskt och monotomt röstläge. Här, sa hon och räckte fram en sliten gammal morgonrock i ena handen och en plastmugg i den andra. Sätt på dig den efter du ha kissat i muggen, sa hon med en lika oförändrad röst. Jag gjorde som hon sa, inte helt säker på om jag borde vända mig om medans eller om hon måste se på. Du kan vända dig om, sa hon då innan jag börjat. Lättad över det fyllde jag muggen nästan till bristningsgränsen, jag var kissnödigare än jag först trott och har man väl börjat är det svårt att sluta innan det är tomt. Jag kunde se ytspänningen när jag överlämnade muggen, hon såg då för första gången en aningen besvärad ut. Och jag låtsades se bort medans jag krängde på mig morgonrocken som var alldeles för kort i ärmarna, att hon lyckades spilla en del över sin hand och gjorde en grimas som blottade varenda tandrad. Sedan följde ett par nervösa minuter, hon rörde om i urinen med en sticka som hon förklarade skulle bli till en viss färg om jag var ren. Vart den inte det, så hade jag definitivt narkotika i kroppen. Hon rörde och rörde, inget hände. Jaha du, det ser ut som att du har tagit narkotika, sa hon och såg oroväckande nöjd ut. Jag blev osäker och många tankar virvlade runt i skallen. Hade jag tagit något omedvetet, jag visste ju att dem skulle testa mig så fort jag kom hit. Hade någon lagt något i mitt glas på krogen, jag festade till ganska rejält helgen innan jag åkte hit. Var det möjligt att jag fått någon slags blackout och dragit i mig några gram fultjack utan att jag visste om det. Nej, jag VET att jag inte tagit något. Då ändrade stickan plötsligt färg. Nu hade du tur, sa hon varnande och såg den här gången oroväckande missnöjd ut. Jag tänkte precis ge upp och skicka iväg dig. Ta av morgonrocken och på med anstaltens kläder och gå till barack B, sa hon befallande. Fy fan, tänkte jag. Henne vill man inte vara naken och ensam med i samma rum, vilket jag ju i princip just varit.

Jag gick över gården med en trave KVV kläder under armen, klädd i dem gråa mysbyxorna med gröna ränder och den gråa T-tröjan som hängde med en urringning så sliten att den ena bröstvårtan nästan blottades. Jag närmade mig baracken och såg ett gäng interner som satt omkring ett par brunbetsade utemöbler av trä och talade högt till varandra. Min puls steg något när jag närmade mig, dem tystnade och alla vände sig om och iakttog den nye fången som ingen visste något om. Innan jag hann säga något, hoppade det upp en man i femtio årsåldern. Han presenterade sig och frågade hur länge jag skulle vara här. Jag sa att jag vart dömd till två år, stackars jävel sa han bara och skrockade. Han var zigenare som var ganska kort och rund med skelande ögon och pratade med en bred göteborgsk dialekt. Han förklarade att han var i bilbranschen och att det här var hans andra volta, den andra som han gjorde på det här stället i alla fall. Han sa till mig att inte vara blyg och hälsa på dem andra i baracken. Han var en glad och högljudd prick som hade en förkärlek till att prata mycket, men det passade mig bra eftersom jag inte hade så mycket att säga utan tog saker som dem kom. Men Jag kom ganska snabbt tillrätta, och fick reda på att jag skulle dela rum med en annan nykomling.

Baracken var uppdelad i två flyglar, med singelrum i varje flygel samt dusch och toalett och ett samlingsrum i mitten av dem båda flyglarna. Precis vid entrén låg ett gammalt rökrum som var ombyggt till ett dubbelrum där alla nya interner fick dela rum tills något singelrum vart ledigt, antingen tills någon muckade eller på något annat sätt fick lämna anstalten. Det gamla rökrummet luktade fortfarande som en askkopp och var varken renoverat eller ens ommålat, tvivlade man fortfarande på att det varit ett gammalt rökrum så övertygade alla hundratals cigarrettmärken överallt. Det fanns bara en enda kontakt i hela rummet som satt längst ner i ett hörn under en av sängarna. Min nya rumskompis var precis som jag dömd för ekonomisk brottslighet. Han var från Jönköping och höll stenhårt på hockeylaget HV71, och som Djurgårdare hade vi en del intressanta disskutioner och synpunkter på varandras lag. Dörren var gnisslig och var så pass tunn att man kunde höra vartenda ljud i hela baracken, rören från toaletter och duschar dånade inne i rummet. Alla rum hade ett eget handfat, förutom rökrummet. Så man fick gå till en av toaletterna när man skulle borsta tänderna innan sängdags, och varje gång jag skulle gå och borsta tänderna så hade någon jävel precis varit där inne och tömt ut hela innanmätet, det slog aldrig fel.

Den första natten sov jag inget vidare, och tydligen inte min rumskompis heller. Han kunde inte förstå hur jag själv kunde sova, han tyckte jag lät som en blandning mellan ett sågverk och ett åskoväder. Han hade tagit på sig hörlurar och spelade musik på högsta volym tills batterierna tog slut, då han hade gått till vakten mitt i natten och fått öronproppar. Jag var helt oförstående, visst vet jag väl att jag snarkar lite men inte så mycket. Han menade på att t.o.m gardinerna hade fladdrat och belysningen i Borås hade sviktat. Dem första dagarna gjorde jag i stort sett ingenting på anstalten, jag väntade på att få någon arbetssyssla. Det var nämligen arbetsplikt. Inget arbete, inga pengar. Inte för att man kunde dra sig tillbaka förmögen på den lönen man fick när man arbetade, men lönen man fick utan arbete räckte verkligen inte till något alls. Man fick ju självklart ta emot pengar från släktingar, vänner och dylikt. Men allt sattes in på ett kort man fick, kontanter fick man inte ha inne på anstalten på grund av risk för spel, rån och liknande. Det fanns emellertid en ”kiosk” i en källare som hade öppet två dagar i veckan, måndagar och torsdagar. Den hade öppet mellan 14-18, och endast där kunde man köpa telefonkort som man var tvungen att köpa för att kunna ringa anhöriga, 20kr kort eller 100kr kort. Just det där med att kontanter var förbjudna för att man inte skulle t ex spela om pengar, så använde man ju självklart telefonkorten istället. Ibland var det någon som köpte telefonkort för tusen kronor eller mer, då förstod man att personen antagligen förlorat i nått spel. Sedan fanns det ju annat som finns i andra vanliga kiosker, fast den här kiosken var lite dyrare och lite sämre än en kiosk på utsidan. Vad hade man för val än att handla, man tjänade minimalt med pengar och betalade mer än vad som var skäligt. Där nere i källaren skulle ju alla interner stå och trängas för att få handla, vilket ofta ställde till det med lite gruff och en del hårda ord som dock aldrig övergick till handling.

Jag kom ganska snart in i rutinerna, hela systemet var uppbyggt på rutiner så vad för val hade man än att anpassa sig. Andra dagen låstes dörren upp kl 07.00, upp och hoppa, hörde jag en rapp röst säga. Det visade sig att även om man inte hade något arbete så skulle man vara uppe klockan sju varje morgon, sängen skulle vara bäddad och internen skulle vara klädd, det gick bra att ligga på den, men oacceptabelt att ligga nedbäddad. Dr Blixt vill prata med dig om 10 minuter, sa samme kriminalvårdare med samma rappa röst. Jag klädde på mig och masade mig iväg till sjukstugan.

Dr Blixt, som i själva verket bara var anstaltens sjuksyster. Var en späd liten vithårig dam som inte såg ut mycket för världen, en sådan där gullig och rar gumma som gärna bjöd på karameller. Men hennes ögon var kalla som is, och verkade nästan genomborra en med ett förrädiskt hat. Jag knackade på hennes dörr, utanför satt en sådan liten display med en grön lampa, en gul och en röd. Den gröna lampan tändes som det stod ”stig in” på. Jag öppnade dörren och klev in, hon satt framför ett skrivbord som var vänt mot dörren, hon satt och talade i telefon. Hennes röst var len men befallande, hon gestikulerade åt mig att sätta mig ned på besöksstolen mittemot henne. Hon betraktade mig på ett sätt som när man försöker avläsa någon. Jag hörde henne säga till personen i telefonen, ”Ja, det här är Dr Blixt ja. Hur är hans tillstånd nu? Bra, då skickar jag en bil”. Konstigt tänkte jag, det står sjuksyster på dörren och på namnskylten som står på skrivbordet. Hon harklade sig och avbröt mina tankar, och jag kom på mig själv att stirra på namnskylten. Jag tittade upp och mötte hennes utforskande blick, hon log mot mig. Fast med ett snett leende som när man ler mot ett litet oförstående barn som man tycker är störande.” Jaha du, Mickael”, sa hon med en mindre suck. ”Hur känns det här då?” Innan jag hann svara fortsatte hon, ”jag ser här i mina papper att du har en sambo och ett barn på väg, det är ju såklart jobbigt för dem”. ”Jag ser också att du inte är dömd tidigare, och hit vill du väl inte komma tillbaka?”.  Nej, inte direkt. Fick jag fram till svar. Bra, sa hon. Då ska vi se vad det finns för jobb till dig, vi har arbetsplikt här på anstalten förstår du. Här kan man inte ligga på rummet och lata sig dagarna till ända. Hon rynkade pannan och såg på mig med en bekymrad min, vi har just nu en ledig plats ute i skogen. Jag såg på hemsidan att det finns skola här..Hon avbröt min mening tvärt och sa att det bara är dem som inte orkar jobba som går i skolan. De arbeten man kunde sysselsätta sig med på anstalten, var antingen köket, ladan, skogen eller verkstaden. Skogen verkar vara något för mig, sa jag med en positiv ton. Bra, då får du börja imorgon, sa syster Blixt och slog ihop en pärm med en knall så det sjöng i öronen.  Jag undrade om det var anstaltens sjuksyster jag just varit hos eller anstaltens chef, det var i alla fall tydligt att Dr Blixt var en person som var att räkna med i beslut som togs på stället och ingen man skulle göra sig ovän med.

Det var säkert skönt att komma ut i naturen och bort från anstalten ett par timmar om dagen. Rensa tankarna och få tiden att gå. Att jobba i skogen var inte riktigt som jag trodde, att arbeta ute i skogen var ett fruktansvärt tungt arbete. Såga ner utvalda träd med motorsåg, kvista den, dela upp den i vissa mått beroende på trädslag. Sedan dra stammarna ut till vägen med speciella krokar. Det där med att rensa tankarna och få lite tid ute i naturen, med en motorsåg som vrålade sig igenom skogen och spottade träflisor och fräste ut avgaser. Frisk luft vart bara till bensinångor från sågen. Varmt och svettigt av alla kläder man var tvungen att ha på sig som skydd, tjocka ”huggarbyxor” som skulle skydda en ifrån att såga sig i benen, var gjorda med fina trådar som snodde in sig i motorsågen och fick den att stanna. Bra skydd men fruktansvärt varma i sommaren. Man hade även skyddshjälmar med galler och hörselkåpor och tjocka gummistövlar med stålhätta.

Vår arbetsledare Rolf. Var en riktig galning, en gammal skogshuggare som var runt en 55 år. Spensligt byggd men seg som få. Han körde ut oss i skogen på morgonkvisten i en minibuss, släppte ut oss satte igång sin motorsåg, skrek till oss och viftade hastigt lite kors och tvärs genom skogen och satte full fart rakt in i snår och buskar och sågade ner det mesta som kom hans väg. han såg helt ursinnig ut där han skördade det ena trädet efter det andra, som om han hade något otalt med skogen och var ute på en personlig vendetta. Ibland kunde han lämna oss någonstans i skogen och åka iväg igen för att komma tillbaka ett par timmar senare, inte så bra eftersom han var den ende som hade telefon utifall det skulle hända något. Vi hade alltid en liten mobil ”arbetsbyscha” med oss vart vi än var och sågade, den hade plats för 7-8 personer. Där fanns kyl och värmeskåp, två små matbord med stolar. Längst bak i den var det ett litet utrymme för regnkläder och annan utrustning man kunde tänka sig att ha ute i skogen. Men innan man fick ge sig ut i skogen och såga ned träd med galne Rolf, så fick man först genomgå en fyra dagars utbildning på anstalten och som bevis fick man en liten inplastad pappersbit där det stod att man genomgått utbildningen. En utbildning som gick ut på att lära känna skogen och sågen, plocka isär den i molekyler och rengöra allt. Missade man något blev galne Rolf tokig, och som alltid när galne Rolf blev tokig berättade han hetsigt om sin barndom då han som elvaåring jobbade i skogen med sin far som inte tolererade en enda felsågning eller att man drog benen efter sig. Där ute drog dem timmer i flera kilometer efter en häst, oavsett om det var snöstorm eller piskande skyfall, minus fyrtio eller femtio grader hett. Galne Rolf sa aldrig så mycket egentligen, han satt mest och tuggade på läpparna och stirrade betänksamt när det inte var sågning på gång. Det var lika sällsynt som solförmörkelse, och det var något man bara hade hört talas om, slälv upplevde jag det bara en gång. Och det var när Rolf skrattade, han rörde inte en min, hans ansikte var fastfryst och man kunde bara höra ett dovt kluckande ljud.  

Vi träffades i ottan utanför anstaltens verkstad där Rolf stod med minibussen igång. När alla var inne i bussen och ombytta räknade han oss, sedan åkte vi till ”köket” och hämtade vår lunch för dagen som alltid bestod av gårdagens middag. När vi hämtat maten frågade Rolf om vi hade vatten kvar, vi hade en stor 40 liters dunk med oss ut i skogen. En dunk som bara Rolf fick fylla på, för någon kunde ju hälla ned något otillåtet i den. Nu var det ju så att den där dunken hade varit med ett tag och bara fylldes på och fylldes på. Aldrig att Rolf gjorde rent den eller ens sköljde ur den. Det var bland det första jag fick lära mig ute i skogen, drick aldrig ur dunken. Den var helt slemmig på insidan och skitig ända upp till kanten. Galne Rolf såg alltid till att vi inte somnade i bussen på väg ut till skogen, han körde långt över den tillåtna hastighetsbegränsningen på små kurviga skogsvägar så man fick hålla i sig för att inte slå huvudet i sidorutan eller taket. Han körde ofta så nära vägkanten att man kunde höra grenar slå mot sidan av bussen. Det hände ibland att han själv nickade till, man har ju hört den gamla klassikern om folk som hittar så bra någonstans att dem skulle hitta där även i sömnen. Det stämde bra på Rolf, han körde i full fart på små krokiga skogsvägar och tog en tupplur emellanåt men höll sig ändå på vägen. Men medans han nickade till och nästan slog huvudet i ratten var det nästan så att vi andra såg ljuset.

Jag kände efter drygt två månader ute i skogen att det fick räcka, själva arbetet gick ju an. Men att jobba därute med galne Rolf var en säkerhetsrisk. Så jag fick krypa till Dr Blixt och förklara att jag gärna ville prova på något annat. I vanliga fall så hade hon inte brytt sig om det utan förklarat att arbete ger frihet och att man minsann inte bara kan byta hur som helst bara för att det inte passar och hela den historien, men Rolf var känd av anstalten för sin speciella karaktär. Han hade varit här sedan urminnes tider och det var ett ganska vanligt förekommande att folk bytte arbetsplats efter ett tag ute i skogen, vilket inte behövdes några förklaringar till. Alla visste vilken livsfarlig jävel han var och vad han gjorde därute. Ryktet gick på anstalten att han var och sågade ner en hel del träd som han sedan sålde för egen vinnings skull. Vi var en gång ute på en bondes marker och sågade ner stora granar och tallar, vi var där i fem dagar och sågade ned rätt mycket. När vi sedan satt i bussen och väntade på Rolf som stod och pratade med bonden så tog han emot något, man kan ju bara spekulera i vad Rolf tog emot men det var ganska klart för mig. Dr Blixt sa att det fanns en plats i anstaltens verkstad som jag kunde börja i dagen efter. Jag tog det, mitt nästa steg var att börja i skolan. Dels för att få mer omväxling i vardagen men också för att kanske lära mig något.

I verkstaden arbetade man i stort sett med att märka byggställningar. Ett företag kom dit med ett lass som vi skulle markera med röd färg. Jag hade turen att få jobba tillsammans med en gammal svetsare, som jag dessutom delade barack med. Han lärde mig att svetsa, så jag fick lite roligare arbetsuppgifter än att stå och markera byggställningar med röd färg. Inne i själva hjärtat av verkstaden var vi två stycken som jobbade, jag och ”Dynamit Harry”. Han hade fått det smeknamnet för att han var en lite halvtokig skåning som hade en viss förkärlek till att spränga saker. Det vi sysslade mest med var att reparera saker som gått sönder på anstalten. Vi hade två olika svetsar, en ”pinnsvets” och en ”tigersvets”. Tigersvetsen var bra att använda vid mer precisa jobb, pinnsvetsen var bra till grova svetsningar på exempelvis tjocka stålplåtar. Den påminde på något sätt om härdsmälta, som bara spydde ut eld och glöd. Det hände lite då och då att en och annan svetsloppa letade sig igenom arbetskläderna och gjorde ett hål i skinnet. Jag har fortfarande ett litet hål över det ena ögonbrynet efter en loppa som brände sig fast i nyllet.

Livet på anstalten bestod av rutiner och åter av rutiner, följt av en och annan ”matvisitation”. Det var nämligen så att anstaltens personal hade en ständig häxjakt på äggtjuvar, det var strängt förbjudet att medtaga något från köket. Var vi hungriga på kvällen fanns det en brödkorg i varje barack med pålägg i kylen, oftast var brödet slut och det enda som fanns kvar var knäckebröd och kaviar.

Vid ett tillfälle jobbade jag ute med Dynamit Harry och svetsade en container vid anstaltens utkant, Han brukade smuggla in mat till baracken som han lade i containern efter att någon av han kommit tillbaka från permissionen. Det var oftast bara lite bullens korv och vita bönor, men trevlig omväxling till knäckebröd med kaviar på. Annars tillhörde det vanligheterna att dem kollade oss när vi kom tillbaka från permissionerna. Man fick alltså handla på utsidan för att ta in på anstalten efter permis, det gällde godis, kakor och annat som läsk eller liknande för ett värde av tvåhundra kronor, inte mer. Man fick absolut inte ta med sig mat i någon form, inte heller tobak. Förutom då ett öppnat cigarrettepaket eller snusdosa. Allt skulle det finnas kvitto på och allt skulle gås igenom så det inte fanns något otillåtet med, sedan skulle man blåsa i alkoholmätaren och lämna urinprov. Efter varje permission.

Jag fick vänta på min första permission i sex månader, då man måste avtjäna en viss tid av straffet innan man kan ses vara mogen för en permission. Och då varade min första permission i sex timmar, restiden inräknad. Min andra blev lite längre, och min tredje likaså. Det sista månaderna hade jag 72 timmars permis varannan vecka. Som tur var, eller kanske man ska säga tur i oturen. Så hade min permissions period precis börjat, och jag hade precis haft min första permis då min kärlek gav födelse till vår dotter. Det var på håret att jag fick vara med på förlossningen överhuvudtaget (se inlägg, Min dotters födelse). Dem sista åtta månaderna på anstalten hade jag inga besök alls, min höggravida numera fru klarade inte att ta sig ut till anstalten längre. Det var hon som alltid kom och besökte mig varje söndag, ingen annan. Hon åkte en buss ut mot ingenstans och gick en helvetesbacke upp och ner och fick stå och vänta i en timme innan dem släppte in henne på anstaltens område. Bussarnas tider följde inte anstaltens besökstider, samma sak när hon skulle hem. Jag genomgick en period det sista halvåret då jag kände mig en aningen bortglömd och ensam.  Jag satt mest i min cell och läste böcker, alla dem interner jag lärt känna när jag först kom var alla borta och jag kände inte att det var någon mening att lära känna någon mer. Som tur var kunde jag åka hem på permissionerna.

Matreglerna gällde även vid besök, man fick inte ta in mer än man kunde äta. Jenny hade med sig en tårta på min födelsedag, två bitar fick ta med sig in. Ett barn till en intern hade sig en liten godispåse, en av vårdarna rykte påsen ur handen på ungen och sa upprört till den intern som var barnets far att upprepas dessa regelbrott kan det bli repressalier. En annan familj som var cirka fem personer fick endast ta in tre bullar och två bitar tårta, dem fick dock själva bestämma vem som skulle äta bulle respektive tårta.

Det fanns en liten gympasal på anstalten också, där kunde man spela badminton, pingis, basket eller innebandy. Jag körde innebandy 4-5 dagar i veckan med ett par stycken. Det var inga snälla matcher, många fula knep och heta känslor tog ofta överhanden av spelet. Det hände att folk rykte ihop, och vi hade en överenskommelse. Blev det bråk så fick man inte slå varandra i ansiktet, och någon fick stå vakt och varna dem som slogs om en plit var på ingång. Att man inte skulle slå varandra i ansiktet var inte för skönhetens skull utan för att anstalten hade nolltolerans mot våld inne på anstalten, misstänktes något sådant rykte folk direkt från anstalten till en sluten avdelning. Ingen ville åka därifrån, för trots allt så hade internerna det ganska bra om man jämför med en sluten, där man inte får permission eller kanske inte ens får ta emot besök. Man kunde åka ifrån anstalten om man bara tittade lite snett på en sexbrottsling, eller stal ägg från köket.

Däremot fanns det folk som faktiskt tog sig ut ifrån anstalten och festade till inne i Göteborg och sedan kom tillbaka på natten. Sista kontrollen gjordes strax innan klockan tio varje kväll, då gick vårdarna sin sista rond. Nästa kontroll gjordes klockan sju nästa morgon. Det hände två gånger under den tiden jag var där, själv tog jag inga risker under min vistelse. Jag ville inte riskera att bli förflyttad någon annanstans och mista mina permissioner eller få besök från min höggravida trolovade. Det hade aldrig varit värt.

Det började närma sig sitt slut, jag hade bara tre månader kvar inne på anstalten. Då hade jag varit där ett år, det sista halvåret skulle jag få avtjäna hemma med fotboja. Som sedan blev till tre månader för gott uppförande.

Det jobbigaste med fotbojan var alla tider jag var tvungen att hålla stenhårt. Klockan 06.00 skulle jag vara ute ur lägenheten och jag hade åtta minuters marginal annars gick larmet, samma sak när jag skulle hem efter jobbet. Dem kom på sporadiska blåskontroller, eftersom jag då hade en liten bebis hemma så kom dem aldrig mitt i nätterna, och eftersom jag hade gott uppförande från anstalten och inte hade något alkoholrelaterat brott. Så skedde det mest runt middagstid på vardagar och någon gång på helgen. En gång var det dock nära att jag fick följa med dem. Det var en lördag förmiddag och jag hade just borstat tänderna, dem ringde alltid ett par minuter innan så man fick chansen att förbereda sig. Alla dem som kom var alltid trevliga och såg själva ut som före detta kåkfarare, men det vill jag lämna osagt. Jag hade dessvärre inte tänkt mig för och hade sköljt munnen med ett tandskölj som innehöll alkohol och mätaren gav utslag direkt. Dem frågade vad jag hade druckit, jag försäkrade att det måste varit tandsköljen. Dem gav mig ett par minuter att skölja munnen med vatten och sedan blåsa igen, då gav den inget utslag. Jenny jobbade den lördagen och en av kontrollanterna sa till min dotter som satt i en gåstol, att det var nära att vi fick ta med oss din pappa.

Tiden var slut, straffet var avtjänat.

Jag hade klarat det, vi hade klarat det.

Äntligen kunde vi fortsätta där vi en gång slutade, nu som en familj. Vägen till friheten var lång och krokig, men jag tog mig dit, vi tog oss dit tillsammans..Resten är historia.

/Micke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen ...

  Domen var klar, två års fängelse för grovt skattebrott samt grovt bokföringsbrott. Två utdragna år av rättegångar var över, jag kände en viss lättnad över det. Nu visste jag i alla fall vad som väntade. Av elva inblandade i en stor skattehärva va...

  Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.   På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvården...

  ”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör o...

  Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hj...