”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör och nyfödd till världen.
Allt hade till slut gått bra.
Men någon gång direkt efter födelsen följde några spända minuter av oro och ovisshet, varför sprang barnmorskorna ut med vårat barn i all hast? Varför skrek hon inte? Var det något som var fel? Många frågor surrade runt i mitt huvud som ilskna bålgetingar.
Jag började känna en viss illamående panikångest stiga i mitt inre, men innan jag hann samla mina tankar i min redan utmattade och något förvirrade hjärna, var dom redan tillbaka. Hur lång tid hade det gått? Fem minuter? Fem sekunder? Det spelade ingen roll längre, Deras ansiktsuttryck och stora leenden på läpparna talade om det mirakel dom just bevittnat.
Det hade dom sannerligen gjort, det hade vi alla.

En av barnmorskorna såg på mig med rofyllda ögon och frågade om den nyblivna fadern ville följa med och hälsa på sin lilla dotter, som nu låg i ett annat rum för kontroll. Jag förstod först inte, ungefär som om hon hade talat ett helt annat och okänt språk. Fadern? Är det jag?
Trots att jag mycket väl visste att det var mig hon menade, men på något sätt inte var förmögen att kunna skilja på om det var dröm eller verklighet. Jag kommer ihåg att jag tänkte säga ja, men att det istället bara kom fram ett litet halvkvävt ljud till svar som var så ynkligt att jag själv blev förvånad över hur tagen jag var av stunden.

På staplande ben och som i en dimma följde jag mekaniskt efter den sköterskan som visade vägen , som för mig tycktes nu helt plötsligt vara en oändlig labyrint av korridorer kors och tvärs. Men som i själva verket bara låg i en annan korridor ett par rum bort.
Jag minns att jag ohejdat började snörvla som en liten osnuten pojkvasker när jag till slut såg henne, omtumlad av lycka och sömnbrist. Min lilla dotter, ligga där omsvept i ett par handdukar på ett grönt och sterilt överdrag under en värmelampa.
Bredvid stod två sköterskor och log vänligt mot mig, jag tror ialla fall att dom log. Vad annars kunde dom göra? Jag såg egentligen aldrig deras ansikten, min blick var sedan den första sekunden jag klev in i rummet fäst vid det lilla knytet som låg där.
”Var inte rädd, det går bra att röra vid henne om du vill” hörde jag någon säga. Jag närmade mig sakta och kände överdrivet försiktigt på den lilla mjuka människo handen som nästan genast reagerade på min beröring, och hennes pyttesmå fingrar slöts sakta kring mitt till synes jättelika pekfinger. Och jag försökte i stunden att uttrycka något av min enorma lycka, men jag lyckades bara att stamma fram något obegripligt blandat med gråt. Jag ville bara springa tillbaka till Jenny för att berätta hur fantastisk våran dotter var, och hur fantastisk Jenny var. Som hon kämpade under hela förlossningen, så stark hon varit. Mitt hjärta värkte av stolthet.

5 Mars.
Jag såg nervöst på klockan, samtidigt som jag gick rastlöst fram och tillbaka genom korridoren och suckade oroligt. Jag befann mig utanför mitt bostadsrum på den anstalt jag hölls frihetsberövad och avtjänade ett två år långt straff. Långt ifrån Jenny, bredvid hennes sida där jag borde ha varit.
Graviditeten började nu närma sig sitt slut, Jenny hade ännu en gång åkt till sjukhuset för att ta fler prover och kontrollera alla värden.
Som hade gått upp och ned som en berg och dal bana den senaste tiden, det hade sagts att om hon fick högre värden än dom hon redan hade, skulle dom lägga in henne och sätta igång födelse förloppet för att försöka begränsa riskerna för henne och barnet.
Jag hade tänkt tanken mer ingående i flera månader, att bli pappa. Jag försökte föreställa mig känslan, samtidigt som jag var rädd att göra det. Tänk om något skulle gå fel? Mycket stod på spel.
Medans jag vankade av och an i korridoren som en osalig ande som inte kunde hitta sin väg till ljuset, då det slog mig som en blixt från en klarblå himmel. Att jag ju faktiskt kunde komma att bli pappa väldigt snart, kanske till och med inom ett dygn. Kanske hade dom redan beslutat om att Jenny skulle bli kvar på sjukhuset, och att dom skulle sätta igång henne. När som helst skulle det komma en kriminalvårdare och säga till mig att det var dags att åka.
Helt plötsligt var allt väldigt påtagligt. Lika mycket som det kändes fantastiskt, kändes det lika skrämmande.

En liten stund till, tänkte jag. Sedan ringer jag henne och hör efter vad som sker. I ett par dagar hade det där nu pågått, i ett par långa dagar.
Hon hade fått åka skytteltrafik till och från sjukhuset för att kontrollera minsta förändring i sina värden, och var det oförändrat skickade dom hem henne för att återkomma nästa dag.

13 Mars.
I flera dagar hade jag varit som ett nervvrak och undrat om idag skulle vara dagen då allt skulle ske, och varje dag hoppades jag.
Det var som en evighet av väntande, men till slut bestämdes det. Imorgon börjar det.
Jag skulle få lämna anstalten på eftermiddagen, jag skulle gott och väl hinna dit. Hela dagen gick jag omkring som en levande död, i en helt annan värld. Nu började hjärnan att arbeta för fullt tryck, och nya oros moment dök upp i mina tankar. Hoppas allt går bra, så mycket som kan gå fel. Jag hade tidigare varit distraherad, och inte funderat så noga över allting än. Jag hade varit fullt upptagen med att få min SP beviljad, en särskild permission till förlossningen. En permission utöver den normal permission jag hade i vanliga fall.
Dom hade visserligen sagt i ett ganska tidigt skede att jag utan problem skulle få en SP när det väl var dags, men inte om jag skulle få vara med hela förlossningen, och kanske var tvungen att åka tillbaka till anstalten om barnet inte kommit ut inom ett dygn.
Jag visste heller inte om jag fick vara kvar en stund efteråt, allt kändes osäkert.
En av vårdarna hade till och med tagit mig vid sidan om och förklarat att det förstås var upp till mig hur lång tid det hela skulle ta, att det nu låg i mitt ansvar att se till så att det inte tog längre tid än nödvändigt. Att mana på barnmorsakan.
Jag minns att jag bara stod där och gapade som en övergiven fågelholk, övertygad om att jag nog måste gå till läkaren någon dag och få min hörsel kontrollerad. Men denne vårdare fortsatte att tala, omedveten om sin oerhörda okunskap av barnafödande.
Kriminalvårdaren menade vidare att jag nog bara skulle behöva fyra timmars permission, och nog fick ha en viss känsla för taiming så att jag inte kom dit för tidigt och därmed missade själva förlossningsögonblicket, och inte heller för sent naturligtvis.
Men som tur var, hade denne vårdare inte ett dyft med vare sig mig eller det beslutet att göra.
Man kan ju inte låta bli att undra hur det hade tett sig väl på sjukhuset, ”ursäkta mig, kan du skynda på lite. Min buss går om femton minuter”. Det är ju inte direkt som att gå in på McDonalds och beställa en Big Mac.

14 Mars.
När jag väl satt på bussen på väg till sjukhuset, kom alla tankar. Som legat på lur, som i ett bakhåll och bara väntat på det rätta ögonblicket att kasta sig över mig när jag var som minst beredd. Jag mådde lite illa.
Just i den stunden kände jag mig väldigt svag, och började nästan ångra mig. Vad ska jag göra om något går fruktansvärt fel?
Det ville jag inte tänka på, jag kunde inte ens föreställa mig det.
När jag klev på bussen bad jag chauffören att säga till vilken hållplats jag skulle kliva av på, jag hade till och med nämt att jag var på väg till mitt barns födelse. Busschauffören lyste upp och gratulerade mig med ett brett leende, och sade sedan med en förstående blick att jag inte skulle oroa mig. Det knastrade till och jag hörde busschaufförens röst skorra till i högtalarna, jag var framme.

Jag tackade chauffören och klev ostadigt av bussen, som en vilsen turist i ett okänt område. Men sekunden senare såg jag skylten som tydligt visade vart förlossningsavdelning låg, jag tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg den på en gång så upplyst som den var.
I samma ögonblick som jag började gå bestämde jag mig för att vara stark, och jag kände mig inte svag längre.
Jag tittade på klockan och konstaterade att den var runt sju på kvällen.
Jag tog ett djupt andetag samtidigt som skjutdörrarna till entrén gav ifrån sig en tung suck när dom öppnade sig, jag viskade ett par uppmuntrande ord till mig själv och gick sedan in i riktning mot hissarna.

När jag kom upp till avdelningen var dörren låst, och jag tryckte på en knapp som hade en lapp uppklistrad ovan med texten ”ring här”.
Jag hörde inget ljud som man kan förvänta sig av en ringklocka, inte en tillstymmelse till någon signal alls. För att vara på det säkra med att den förmodligen var trasig, innan jag började med att banka på dörren, ringde jag på ett par extra gånger i snabb följd.
Just som jag trodde att jag någonstans på vägen måste gått till fel avdelning, dök en sköterska upp från ingenstans och klev med bestämda steg och en något irriterad blick fram till dörren. Hon tryckte på en knapp på insidan, och dörren låstes upp.
Innan jag hann säga något, hade hon redan vänt sig om och tågade för full fart tillbaka genom korridoren och försvann in i ett rum.
Jaha, det är väl fler barn på väg antar jag, muttrade jag lite för mig själv.

Där stod jag, lite lagom förvirrad. Sköterskor kom och gick lite hur som helst, in och ut från olika rum.
Jag gick sakta fram i korridoren och sökte förgäves efter ögonkontakt, någon som ser mig? Eller skulle jag få vandra här i korridoren som om jag vore den osynliga mannen. ”Där är du ju”, hörde jag en välbekant röst säga. Äntligen ett bekant ansikte, det var Jennys mor Mariana.
Hon hade tagit sig ut i korridoren, förmodligen för att leta rätt på mig. Hon gav mig en snabb guidad tour runt i avdelningen, ”Här finns det en mikro, i kylskåpet där borta finns matlådor, tv-rummet, på andra sidan finns det fika...”. Jag var redan vilse.
Jag har alltid gillat Mariana, min uppfattning om henne är att hon nästan alltid är på gott humör. Är rakt på sak, skojar och tar det mesta med en klackspark, hon är inte typen som oroar sig i onödan. Hon hade hållt Jenny sällskap i ett par veckor nu, vilket jag var väldigt tacksam för. Hon hade säkert fått utstå en del som dom flesta får i närheten av en höggravid kvinna. Men det var säkerligen heller inga problem för Mariana.

Vi kom in till rummet där allt skulle ske, Jenny stod upp lutad mot sängen när vi kom in. Hon var klädd i sjukhusets egna vita skjorta, som mer var som ett linne. Hon såg på mig med en varm blick och sa med en len röst, ”Tjena farsan”.
Det var något så vackert över henne, hon lyste av en oförklarlig skönhet. Trots att där fanns en del underliga maskiner och saker som jag säkert inte ens skulle ha kunnat uttala namnen på. Konstiga slangar som hängde ut i från den ena väggen, likt sovande tentakler som när som helst skulle slingra sig om en om man stod för nära. Det var nog det faktum att mitt livs kärlek, den jag älskar mest i hela världen, snart skulle ge födelse åt ett nytt liv, vårat barn som var så vackert.
Hon skulle snart vara mamma och jag pappa, och tillsammans bli föräldrar åt ett liv som är en del av oss.

”Jaha, då ska jag låta er två vara ifred och börja bege mig hemåt”. Sa Mariana med ett brett leende.
Hon tog sina saker, gav oss en varsin kram, sa ett par uppmuntrande ord och önskade oss lycka till.
Jag tror inte att hon på något sätt kände att hon var i vägen, eller trodde att vi verkligen ville vara ensama.
Hon tyckte kanske att det var något vi skulle få uppleva på egen hand, eller så var det helt enkelt så att hon av erfarenhet visste precis vad som väntade.

Ett par timmar tidigare, innan jag kom till sjukhuset. Hade vattnet redan gått, och Jenny hade sammandragningar som verkade variera lite i styrka. Men som ännu inte riktigt hade blommat ut i fulla värkar än. Hon fick nu dropp som skulle hjälpa till att skynda på själva förlossningen. Under dom första timmarna hände det inte så mycket egentligen, hon behövde ingen lustgas än. Men det kom en del oregelbundna värkar som var ganska så starka. Och vi kunde se dom på en skärm som var uppkopplad bredvid sängen, det såg mest ut som ett utomjordiskt berglandskap med en massa toppar och dalar. Vi kunde även höra och se vårat barns hjärtljud.
Mellan värkarna skojade och skämtade vi med varandra, vi var båda två vid ganska gott lynne. Och jag trodde för en stund att det kanske inte skulle bli så mycket värre, värre förstås, men inte så mycket. Tidigare på kvällen hade vi promenerat bort till tv rummet med lite fika. Då vi hört en kvinna i ett annat rum lite längre bort, vråla i en decibel som är nog jämförbart med en rockkonsert.
Men det var väl inte säkert att det skulle bli så för oss, eller? Vi båda stelnade till varje gång kvinnan tjöt som en tokig.
Vi såg aldrig klart på det avsnittet av ”Lost” som var på tv:n, utan gick tillbaka till rummet. Kanske lite tagna av det som förmodligen skulle komma.

Allteftersom dom ökade droppet, ökade också värkarna. Det var än så länge bara lugnet före stormen, det skulle bli mycket värre.
Det enda jag kunde göra var att vara där för henne, så hon inte behövde gå igenom allt ensam.
Jag försökte emellanåt att uppmuntra och tala om för henne hur duktig hon var. Även om jag ibland inte kände mig speciellt övertygande själv. Men duktig var hon.
Några timmar innan, som ju egentligen kan ha varit ett par dagar eller minuter. Eftersom jag tappade allt vad tidsperpektiv heter.
Så avtog värkarna en aning av någon anledning. Kanske var det så att dom glömt av att öka droppet i den takt dom gjorde tidigare, i och med det tror jag att Jenny förlorade mycket energi i onödan. Eller så kanske det inte hade spelat någon större roll, men det kändes som att hon fick ta ut sig mer än vad hon behövt. Det är ju naturligtvis bara min egen spekulation av orsaken.
Men i och med det stoppet som var, ville den barnmorskan som för det tillfället var i tjänst avvakta lite och se hur det utvecklade sig.
Det talades om att avbryta och låta Jenny få vila ut sig under natten och samla nya krafter för morgondagen, eller att åter öka droppet och löpa linan fullt ut. Det slutgiltiga beslutet fick Jenny själv ta, det var upp till henne att avgöra hur hon kände att hon skulle klara det.
”Det är lika bra att ta det nu”, sa hon säkert och utan att tveka. Jag minns att jag bara log av beundran för hennes mod och styrka.

Jag kommer aldrig för resten av mitt liv glömma den del av dygnet som sedan följde.
Det är oerhört svårt att se någon man älskar så mycket, ha så fruktansvärt ont. Och man kan inte göra någonting åt det, förrutom att vara där. Jag ville stundtals bara skrika rätt ut, ”Ta mig istället för henne”. Men hade förmodligen bara blivit ombedd att gå därifrån, det hade nog inte varit så lyckat. Men kunde i min maktlöshet bara hoppas att det snart skulle vara över och att allt gick bra.
Jag förvånades gång på gång vilken otrolig styrka hon besatt när hon nästan krossade min hand i sin, det var som att sitta fast i ett skruvstäd. Och i tumultet som då och då uppstod, fick hon ibland ett fast tag om mitt hår. Och jag var helt övertygad om att jag skulle få lämna sjukhuset skallig. I vilket fall som helst, var jag bara så otroligt glad för att jag fick vara där vid hennes sida.

Många barnmorskor avlösta varandra under förlossningens många timmar, allt är egentligen bara ett dimmigt töcken av minnesbilder och skeden. En del saker minns jag starkare än andra, som ljudet ifrån lustgasen Jenny frenetiskt andades in under dom svåraste värkarna.
Hon lät som en andfådd Darth Vader, och hennes röst förändrades under en kort stund då värken släppt och hon tagit av sig masken på barnmorskans begäran. Då lät hon mer som en vresig och hotfull Yoda.
Det gjorde ont i mitt hjärta, då hon till slut befann sig i ett tillstånd där hon kämpade så otroligt tappert fastän hon inga krafter knappt hade kvar. Gråt blandades med ilska och frustration, och Jenny verkade mest drivas av instinkt. Jag var tvungen i den stunden att lämna hennes sida i ett par minuter för att gå ut och hämta en nypa frisk luft, då jag också grät.
Men fick strax ångest för att jag lämnat henne, och skyndade mig tillbaka. Jag ville inte visa att jag var tvungen att lätta lite på trycket, och efter det återfick jag en del av styrkan. Jag lämnade inte hennes sida igen.

Hon sade upprepade gånger att hon inte orkade mer, att det inte gick längre. Och jag trodde henne verkligen, hon hade fått kämpa hårt genom hela natten som varit lång som en evighet. Jag kände mig arg och frustrerad över att barnmorskorna inte gjorde mer för henne, Men vad mer kunde dom göra förutom att försöka mana på och peppa henne.
Men tiden började också gå ut, Jennys kraftreserv var slut för länge sedan. Och att avbryta för ett eventuellt kejsarsnitt var kanske inte att föredra just i det läget, men kunde dock bli nödvändigt om det skulle behövas.
Det diskuterades däremot att använda sig utav en sugklocka, och dra ut barnet den sista biten.

Nu var det väldigt nära, sugklockan var ett faktum. Jenny orkade inte den sista biten, och hjälpen var nödvändig.
Helt plötsligt, från att bara ha varit jag och Jenny, och en barnmorska som tittat till oss lite då och då.
Var nu hela rummet fullt av en massa inrullade maskiner och en hel hop med sköterskor och läkare som tycktes trängas för att få plats.
Från huvudändan där jag stod och höll i Jennys hand, började jag nu skymta baksidan av ett litet huvud. Det kändes overkligt, och jag visste inte riktigt om det var sant eller inte. Var det verkligen en liten bebis på väg? Jag böjde mig över Jenny och sa med en röst som inte riktigt bar, ”Kom igen älskling, det är nästan över nu”.
Och rätt som det var, var det klart. Någon av barnmorskorna sa att det var en välskapt liten flicka. En otroligt lättnad bara sköljde över mig. Jag bara brast ut i gråt, det var över.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle gråta, Jag har bara hört andra göra det.
Men känslorna bara totalt svämmade över, och gick inte på något sätt att kontrollera. Jag har nog sammantaget aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag tänker tillbaka till den natten med stor vördnad. I mina ögon kommer Jenny alltid att vara en hjälte för det mirakel hon utförde den natten. Jag känner en djup tacksamhet för det fina barn hon gav oss, och en stor respekt till alla mödrar för vad dom måste gå igenom för att föda ett barn till världen.
Den upplevelsen var i högsta bemärkelsen det absolut värsta och bästa jag varit med om, ett fantastiskt ögonblick.
Något man måste uppleva själv för att verkligen förstå.

Våran underbara dotter kom till världen den 15:e Mars 2007.
Och föddes på Östrasjukhuset i Göteborg klockan 16.08
Hon vägde 4.240 gram, och var 52 cm lång.

/Micke

Denna berättelse är en hyllning till min dotter och hennes mamma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen ...

  Jag klev av bussen, jag var framme vid min slutstation. Det skulle dröja ett tag innan jag var fri igen. Jag hade tagit avsked från min kärlek tidigare vid bussterminalen. Det var ett tungt avsked, gråten var nära och det var svårt att se hennes ...

  Domen var klar, två års fängelse för grovt skattebrott samt grovt bokföringsbrott. Två utdragna år av rättegångar var över, jag kände en viss lättnad över det. Nu visste jag i alla fall vad som väntade. Av elva inblandade i en stor skattehärva va...

  Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.   På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvården...

  Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hj...