Domen var klar, två års fängelse för grovt skattebrott samt grovt bokföringsbrott. Två utdragna år av rättegångar var över, jag kände en viss lättnad över det. Nu visste jag i alla fall vad som väntade. Av elva inblandade i en stor skattehärva var det tre stycken som fick två år, resten fick mellan tre och fyra år.

Jag blev gripen av polisen i början av 2004, jag sov hos min syster vid den tidpunkten och väcktes av att telefonen ringde. Det var morsan som sa att polisen varit där och sökt mig, tydligen så ville dem bara ”prata” med mig, dem hade ett par frågor dem ville få ur världen.

Poliserna hade lämnat ett telefonnummer jag kunde nå dem på. Jag hade det på känn att det var mer än ett par frågor de ville ställa, samtidigt visste jag att det inte var lönt att försöka hålla sig undan, lika bra att ta tjuren vid hornen tänkte jag. Jag ringde upp och vi bestämde att mötas vid min mors bostad om en halvtimme.

Väl där möttes jag av två civilpoliser som viftade lite snabbt med något som såg ut som polisbrickor, ungefär som två cowboys som drog ett varv med pickan och snurrade ner den i hölstret igen. Dem sa att de var från ekobrottsmyndigheten, jag förstod genast vad det rörde sig om. Dem sa att de bara ville ha ett litet förhör med mig och frågade om vi kunde sitta i vardagsrummet, innan jag hann svara så ändrade dom sig och sa att det kanske var bäst att ta det i bilen i alla fall, de försökte väl invagga mig i någon form av falsk trygghet. Utifall jag skulle få spel och försöka rymma eller något liknande. Direkt utanför dörren så blev jag visiterad och informerad om att jag nu var anhållen, som du säkert redan förstår sa den ena polisen. Jaha, för bankrånet sa jag då. Båda civilpoliserna blev knäpptysta och stelnade till. Jag bara skojar sa jag då, jag förstår att det har något med ekonomisk brottslighet att göra eftersom ni säger att ni är från ekobrottsmyndigheten. Ingen av dem tyckte det var speciellt roligt och understrykte allvaret i situationen. Jag vet inte varför, men jag var varken rädd eller nervös för stunden. Tvärtom var jag lättad att allt jag varit med om de tre senaste åren nu definitivt var över och att jag inte behövde göra de saker som så länge varit en plåga för mig och jag kunde kliva ur den roll som egentligen inte var jag.

En ovisshet slog mig plötsligt på väg till arresten som ligger beläget i Nacka, jag hade egentligen ingen aning om någonting. Den ena civilpolisen pratade oavbrutet med mig samtidigt som han flitigt antecknade. Han frågade det ena och det andra om verksamheter i olika bolag och vad min roll i det hela var, vad jag visste om andra personer jag aldrig hört talas om. I det hela VAD undrade jag, jag sade bara att jag inte hade en aning om vad han pratade om, märkbart irriterad av att karln inte höll tyst och lät mig bearbeta det faktum att jag strax skulle bli inlåst för kanske en lång tid framöver. Trodde han att han skulle knäcka hela utredningen på en tjugo minuters bilresa, jävla Sherlock! Jag stängde av honom och hans röst försvann och blev till ett tyst sorl. Han slutade prata med mig när han märkte att kontakten var avbruten men upplyste mig en sista gång om allvaret i situationen och vikten av att samarbeta, det var för mitt eget bästa. Jag tittade ut genom sidofönstret och fixerade blicken på vägens sidolinjer som blev till ett enda långt kritstreck. Jaha, det här blir en intressant erfarenhet det också, tänkte jag lite ironiskt för mig själv. Jag kände mig relativt lugn ändå inombords då jag insåg att det inte fanns någon utväg från det jag var tvungen att genomgå. Det fanns bara acceptans kvar. Att genomgå, överleva och bli starkare. 

Jag fick lämna in alla mina kläder och saker förutom byxor och T-shirt, strumpor. Inga cigaretter, snus eller ens mitt skärp jag hade på mig fick jag ha kvar.

Cigaretter fick man röka i samband med måltider tre gånger om dagen, inte annars. Jag fick träffa en advokat nästan på en gång som utsetts till mig av domstol.

Det var en proper och käck filur som var smalt byggd och luktade billigt rakvatten, han hade ett ganska barnsligt utseende och var kanske ett par år äldre än mig. Han såg oerfaren och virrig ut, och jag minns bara att jag tänkte.

"Ska den där försvara mig i en eventuell rättegång, fy fan jag kommer att få livstid". I tre dygn satt jag i arresten, dem hade förhör med mig som kunde vara när som helst på dygnet. Det var mest i ottan som dem bestämde sig för att jag skulle höras. Morgonstund har tydligen guld i mun och dem trodde kanske att jag skulle vara talför då.

Till 99 % av alla frågor jag fick svarade jag att jag inte visste eller att jag inte mindes. Det var nog ganska frustrerande för förhörsledaren att inte få ut någonting av förhören, men jag visste inte så mycket ändå och ville inte trassla in mig i något som säkert skulle ha vänt och bitit mig i arslet förr eller senare ändå. Försöker man prata bort dem så vänder dem bara på det, man kan säga vad man vill om den typen men dumma är dem inte.

Så jag gjorde det enkelt för mig, jag hade ändå inget val och visste väl i bakhuvudet att jag skulle få betala för det här ändå. Det enda som jag var noga med var att inte peka ut någon eller att bekräfta något som t ex adresser eller telefonnummer. Visst, dem försökte skrämma mig med höga straff och att någon annan misstänkt i utredningen redan hade pekat ut mig för både det ena och det andra och att jag i nuläget måste tänka på mig själv etc. Men det jag inte visste själv utgick jag från att det var lögn och påhitt för att få mig att kvittra som en liten kanariefågel. Det var däremot något jag inte ville eller tänkte ta konsekvenserna av.  

Efter tre dygn i arresten, måste dem ha häktesförhandlingar. Man får enligt lag bara hålla någon i arresten i tre dygn sen måste det finnas en stark anledning att hålla kvar personen i fråga. Jag fick åka till Kronobergshäktet för förhandlingar som självklart slutade med att jag fick sitta häktad tillsvidare med restriktioner, som betyder att jag inte får prata med någon annan än advokaten. På väg till förhandlingarna gick jag genom ”suckarnas” gång, och förstod på tillbaka vägen varför den kallades så. Men med tanke på vad som fanns i arresten så vart jag nästintill glad när jag kom till Kronobergshäktet.

I Nacka arresten fanns inget annat än en hård brits att sova på med en gul tunn filt och ett skrivbord. Det fanns ett utskuret hål i väggen med en liten krantapp, men eftersom jag inte fick ha något glas eller mugg så kunde jag inte heller ta något vatten. Till frukost fick jag en kall rostad marmeladmacka med en mugg ljummet te utan mjölk och socker. Middagen var lika lyxig som frukosten, någon oigenkännlig smaklös sörja som kallnat. Dessutom var lyset alltid tänt dygnet runt, folk skrek inifrån sina celler om nätterna i ångest och ilska. Vakten öppnade luckan med jämna intervaller och skramlade med sin nyckelknippa som bara ekade i skallen varje gång. Konstigt att folk skriker, tänkte jag.

I häktet hade jag en riktig säng, brits förvisso men med en bättre madrass, en tv apparat med baskanaler på. Jag fick tillgång till böcker och papper att skriva på. En timmes promenad på taket varje dag, i något som kallades tårtbiten. Det fanns flera utrymmen på taket som var indelade som tårtbitar med gallerstängsel runt om. Man kunde inte se någon annan häktad, bara höra folk gå runt omkring. När jag promenerade där kunde jag se ett bygge på andra sidan med väldiga kranar, och varje dag såg jag framsteg i bygget. Det var något att se fram emot, hur långt dem kommit i byggandet. Man fick även träna i motionsrummet, en timme i veckan. Jag fick aldrig träffa eller se någon annan häktad på den avdelningen jag satt, alla där hade restriktioner. Ibland på nätterna kunde man höra någon skrika eller banka på celldörren, jag undrade om jag själv skulle bryta ihop någon dag. Jag fick inte ringa någon anhörig, men jag kunde skriva brev (som dem självklart gick igenom för att se så jag inte skrivit något olämpligt) eller läsa böcker. I fyra veckor satt jag på häktet, och gick ner ett par kilo. Maten var ganska bra men mängden var inte mycket man fick åt gången, och man fick all mat inplastad eller i lådor. Jag sparade alltid ett par knäckemackor från frukosten så jag kunde knapra lite på kvällen efter middagen då det började knorra i kistan. Jag försökte hålla mig rörlig med promenad på taket varje dag och armhävningar inne i cellen. Det fanns inte mycket att göra om dagarna än att sitta i cellen och glo, och jag följde nog varenda serie som gick på tv. Min syster lämnade en bok till mig som jag skrattade åt där jag satt inlåst, den hette "schizofrenic", och var väl på något sätt passande.

Men dagen kom då en av fångvaktarna öppnade min dörr och sa att jag var fri att åka hem, det var vid lunchtid och vakten frågade skämtsamt om jag inte skulle äta lite lunch innan jag åkte hem. Jag svarade med ett stort leende att jag gärna åt i min cell först innan jag åkte hem, med en förbryllad min gav han mig en lunchlåda.

Dem flesta som släpps går nog så fort som möjligt därifrån. Jag åt med celldörren öppen, eftersom det hade beslutats att jag var fri så fick dem inte stänga in mig längre. I början vart jag inte ens hälften så mätt av dem där små matlådorna, men i slutet hade jag vant mig och blev hyfsat nöjd.  Mätt och belåten utan att ha reflekterat vad jag egentligen ätit samlade jag ihop mina saker som bara bestod av utredningspapper och ett block, jag begav mig hemåt.  

Det skulle dröja nästan ett år innan första rättegången var igång. Den rättegången var värre än upplevelsen i arresten och häktet, och den höll på ungefär lika länge. Min advokat gjorde inga större ansträngningar på att försöka få mig friad, han hade sagt redan från början att det förmodligen skulle sluta i fängelse. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står ”bortom allt rimligt tvivel”, något som dock höll mitt mod och hopp uppe. Och under själva rättegången kändes det inte som att åklagaren hade mycket att gå på, mest antaganden. Men inga klara konkreta bevis. Det var en lång utdragen process, som var otroligt psykiskt uttömmande. Samtidigt ganska intressant att se och höra alla dessa advokater och åklagare, det är nog bara politiker som snackar mer skit. Jag kunde heller inte undgå att tänka på kostnaderna för en sådan här rättegång. Elva advokater som säkert tog ut ett arvode på minst 4-500.000 tusen var, otroliga summor som skattebetalarna får stå för. Det om något, är ett ekonomiskt brott.

Jag blev såklart dömd till åklagarens yrkande, men överklagade. Av någon anledning försökte jag köpa tid, blev jag dömd i tingsrätten skulle jag väl knappast bli friad i hovrätten. Men det var värt ett försök.

Ytterligare ett år senare var det dags för rättegång, som kändes dömd att misslyckas redan från början. Vid det här laget var jag så trött på allting att jag bara ville få ett slut, lås in mig och kasta nyckeln.

Väntan är absolut det värsta. Rättegången var till slut över, allt jag kunde göra var att vänta på beskedet som kom på posten, domen och platsen för att avtjäna mitt straff.

Tre år tidigare, träffade jag på en gammal barndomskamrat som jag inte sett på tio år. Han berättade att han var egen företagare och sökte efter en kompanjon, hör av dig om du är intresserad sa han. Jag var i en mörk period av mitt liv, deprimerad och less på det mesta gjorde inte mitt val svårt. Vad hade jag att förlora. Jag hade precis blivit fri från en MC klubb jag varit medlem i ett par år, en klubb som varit en supporterklubb till en större organisation. Klubben vart nerlagd efter det att halva klubben ville gå med den större klubben och den andra halvan ville gå skilda vägar, men det är en helt annan berättelse.

Hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig gjort det jag gjorde, men vad hjälper det att vara efterklok.

Det skulle vara ett bemanningsföretag, som vi båda skulle stå för. Men av någon mystisk anledning kunde han inte stå på papperna, jag förstod väl varför men jag brydde mig inte. Jag såg något slags ljus i en tunnel, som ju senare skulle visa sig vara inget annat än ett skenande tåg.   

Det handlade aldrig om att tillföra något på arbetsmarknaden, eller att bygga upp någonting som var något att vara stolt över. Någonting att kunna leva på under en längre tid. Allt handlade om pengar, andras pengar.

Min uppgift var endast att ta ut pengar åt andra så kallade bolag. När jag förstod det var det försent. Jag ångrade mig ganska tidigt, och letade efter kryphål för att ta mig ur den här situationen som blivit mer än bara en knipa. Jag vart inblandad i mycket skit under den här tiden.

Vid ett tillfälle när jag hämtat ut pengar vart jag rånad under pistolhot, jag vart inte så rädd som jag borde blivit, istället sprang jag efter rånarna som vände sig mot mig med en putande jackficka och sa något hotfullt på sydamerikanska.

Jag fick ge mig. Det var ju egentligen inte mina pengar, så det låg nog mer rädsla i det än en pistol. Jag och min kompanjon blev skyldiga pengar, nu gick det absolut inte att sluta med verksamheten. Jag började bära en skottsäker väst och ett skjutvapen som jag fick till låns, för att skydda mig själv. Jag kände mig aldrig cool eller häftig, bara rädd. Jag hade även chaufför och livvakt, för att dem ”andra” krävde det. En gång blev vi jagade av en bil vi visste var rånare, som följde efter oss i flera mil. Till slut svängde vi av mot en skogstig, dem stannade till. Vi avvaktade i skogen ett tag för att se om dem skulle åka efter. Jag satt i bilen och min chaufför stod utanför och spanade då han skrek att dem kommer, allt gick så fort. Jag drog mitt vapen, såg till att säkringen var av och la en kula i loppet och väntade. Bilen kom, åkte sakta förbi oss. Den hade tonade rutor, så man såg inte in. Jag hade vevat ned fönstret och siktade följsamt med pistolen mot bilen som aldrig stannade. Den åkte vidare och kom inte tillbaka och jag kom på mig själv att jag hållit andan under hela händelseförloppet. Jag mådde väldigt dåligt efter det, jag insåg att jag faktiskt hade skjutit om bilen stannat.

Och hade det kommit ut någon/några, så skulle förmodligen en skottväxling ägt rum. Man kan bara spekulera i hur det hade kunnat sluta, men utgången hade säkerligen blivit annat än en picknick i skogen.

Jag fick mig en rejäl tankeställare, jag ville inte det här.

Men problemen var inte slut. Efter att jag blivit rånad och det tydligen fanns folk som kände till vad vi höll på med blev på något sätt en större organisation inkopplad, en organisation från den undre världen som har folk som har en viss förkärlek till att klippa fingrar av andra, och som inte drar sig för att gräva ner någon om så behövs.

Tydligen så hade någon person i min kompanjons närhet försökt att "hjälpa" till med att få tillbaka pengarna som rånarna tog, men hade förväxlat kronor med euro samt ett par nollor extra som inte fanns. Så denna organisation från den undre världen fick för sig att det fanns pengar att tjäna, och sa sig utföra arbete för min räkning. Vilket betydde att jag nu var skyldiga dem pengar för tjänster dom utfört. Det var ett par väldigt svettiga månader jag fick genomlida, i ovisshet om vad som skulle hända. Dom var t.o.m hemma hos mig och kikade in genom köksfönster och liknande, dem visste precis var jag var och när och hade även nummret till min mobil. Dem kunde ta mig när som helst. Det tog ett tag innan dem förstod att det inte fanns pengar att tjäna, och att allt blivit ett missförstånd. Jag var tvungen att träffa dem i ett underjordiskt garage för att tala om saken och reda ut ett och annat.

Redan på vägen dit drömde jag bort mig och såg jag mig själv bli stoppad i en plastsäck och sänkt i någon sjö belägen i en förort till Stockholm, och hur morsan satt vid sitt köksbord med svullna ögon och grät av förtvivlan. Jag kunde t.o.m se tidningsrubrikerna "Man hittad mördad, troligtvis en uppgörelse i den undre världen".

Jag såg mig själv som död, jag kommer aldrig levande därifrån, tänkte jag.

Men redan när jag kom dit så var allt lugnt, mannen jag pratade med förklarade att läget förändrats, och att killen som informerat dem försökt tjäna sig själv en hacka genom att få dem att tro att det fanns "jobb" till dem.

Sedan förklarade han med ett snett leende att han i övrigt bara ville se om jag vågade komma dit. Fy fan, min hjärna gick på högvarv och jag förstod inte riktigt vad som just hänt eller sagts. Det kändes nästan som jag blivit uppäten av en björn och blivit utskiten igen. Det var något jag aldrig mer vill uppleva eller ens höra talas om.

Den här perioden i mitt liv var allt annat än harmonisk. Jag kände mig som en vilsen kanin framför strålkastarljusen på en bil. Det kändes som att mitt liv hängde på en skör tråd och allt var bortom kontroll. 

där av lättnaden den där förmiddagen då jag blev arresterad. Och jag började ta mig igenom en ny fas i mitt liv. En ny början av ett slut som jag på något sätt såg fram emot.

Jag var trött i själen och ville inget annat än att ha det alla andra hade, ett normalt liv.. Forts följer. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen ...

  Jag klev av bussen, jag var framme vid min slutstation. Det skulle dröja ett tag innan jag var fri igen. Jag hade tagit avsked från min kärlek tidigare vid bussterminalen. Det var ett tungt avsked, gråten var nära och det var svårt att se hennes ...

  Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.   På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvården...

  ”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör o...

  Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hj...