Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hjärnan stängdes av och svetten bröt ut, de två ölen jag halsade i mig en kvart innan för att ta mod till mig gjorde sig påminda. Jag kände mig helt plötsligt som en förlamad dreglande dåre som desperat försökte se normal ut. Mina kroppsliga funktioner upphörde att fungera och tankarna virvlade runt som en seriekrock på E4an. Jag minns att den enda informationen mina gråa celler lyckades förmedla fram i mina tankar var jäklar vad söt hon är!

Jag hade t.o.m hoppat av en station tidigare vid Skanstull för att springa in på första bästa krog för en rejäl styrketår. En stork stark, eller förresten ta två! Sade jag en aning andfått till bartendern. Utan att sätta mig ner drog jag desperat i mig dom på plats i två långa svep. Något snurrig och med en tillfälligt dämpad nervositet begav jag mig av till fots mot den mötesplats jag skulle träffa henne. Jag mådde lite illa och fick lite ångest, vad är det jag ger mig in i?! Men nyfikenheten och en övertygelse om att det kunde vara ”hon” jag skulle träffa gjorde mig säker på att jag var på rätt väg. Och förstås det faktum att jag redan var kär.

Jag hade stått där i ett par minuter som varade i en evighet, och beslutade mig för att ringa upp henne på mobilen. Hon kommer inte tänkte jag besviket. Då hon efter en del långa signaler till slut svarade sa hon att hon såg mig, jag snurrade runt och tittade snabbt omkring mig som om jag blev beskjuten. Jag undrade från vilket håll hon kom. Jag sneglade över övergångstället, och fast jag aldrig hade träffat henne förut visste jag att det var hon. Hon lyste, som om en strålkastare följde vartenda steg hon tog.

Vi hälsade blygt på varandra, och önskade nog båda två att vi hade druckit mer öl. Jag kände mig aldrig besvärad på så sätt att det var obekvämt eller pinsamt, däremot kände jag en viss laddning och spänning. I flera månader hade vi mailat och smsat varandra, och äntligen bestämt att träffas. Hon bodde i Göteborg och jobbade i ett gatukök medans jag bodde i Stockholm och jobbade som rivare. Jag skulle till Strängnäs dagen efter på ett releaseparty för vårt Thrashband, vilket var bra utifall det skulle visa sig att vi inte alls skulle klicka. Kanske tyckte hon likadant. Jag hade med mig en del packning i form av vinylskivor och tröjor, hon sa att jag kunde lägga dom där hon för tillfället bodde då hon var i Stockholm. Det var en källare i sin släktings hus på Skånegatan.

Vi sade inte många ord till varandra när vi vandrade längs Skånegatan, jag såg i ögonvrån att hon sneglade på mig emellanåt. Och jag försökte hålla god min då väskan med alla prylar i vägde minst ett ton. Men jag bröt tystnaden och sa ”Jag kan tycka att det är ganska skönt när det är tyst, alla pratar om pinsam tystnad men det tycker inte jag”, vilket jag omedelbart ångrade. Vad fan sa jag så för!? Nu tror ju hon att jag menar att hon inte säger något. Bättre att hålla käften än att vräka ur sig dumheter, hon måste ju tycka att jag är helt väck. Men hon höll snällt med mig, vilket hon säkert bara gjorde för att vara snäll. Vi vandrade vidare i tystnad, inte för att det inte fanns något att säga egentligen. Utan mer för att vi inte riktigt kände varandra och kanske inte visste riktigt vart vi skulle börja. Dessutom sa nog våra blickar mer än vad vi kunde säga för tillfället. Jag tänkte på allt och ingenting i ett osammanhängande virrvarr, plötsligt sa hon att vi var framme.

Vi gjorde processen kort där nere i källaren, då menar jag en process som innebar att lämna väskan fort och fort komma till en krog och fort dricka öl. Men tankarna att något kunde hända gick mig inte obemärkt förbi, det kändes som om jag hade en laddad revolver nerstoppad i ett för litet hölster. Vi var Lika ivriga med att fort komma iväg. Och innan jag visste ordet av stod vi och kysste varandra vid övergångstället i korsningen av Götgatan och Folkungagatan. Vid det laget hade vi fyllt våra kroppar med en helsikes massa öl och mer därtill i en närliggande krog, vi var inte längre blyga för varandra.

Kvällen fortsatte i samma anda, berusade av destillerade drycker och av varandra. Packade som sardiner i en burk, stod vi mitt på golvet och trängdes med fulla kroggäster som gick in i oss, stötte till oss och vi ett par tillfällen spillde öl på oss. Men det bekom oss inte, vi satt bestämt fast i varandra som om vi var siamesiska tvillingar som vägrade bli särade på. Redan då bestämde jag mig för att aldrig släppa henne.

Vi vandrade hemåt efter en mycket blöt kväll, eller snarare raglade fram åt sidled. Jag var nästan i ett tillstånd som dom sociala myndigheterna säkerligen skulle klassa som nära medvetslöshet. Vi pratade inte mycket den här gången heller, men det berodde nog mer på att våra läppar inte kunde skiljas åt än att vi inte hade något att säga, och förstås oförmågan att prata och gå samtidigt som följer naturligt efter ett sådant massivt alkoholintag. Men till källaren kom vi, fast trapporna ner var mycket smalare och brantare den här gången. Jag minns inte dom exakta händelseförloppen den här kvällen, men det slutade med att vi la oss på två madrasser på golvet och somnade förmodligen innan vi ens hunnit lägga huvudet på kudden.

Siluetter av något slag uppenbarade sig sakta men säkert, ögonen sved av ett solljus som brände mig i ansiktet. Precis som när man kommer ut från en mörk tunnel. Huvudet sprängde, och det kändes som jag brottats med en buss. Sekunderna innan då man inte har en aning om var man är, eller vad man gjort. Då plötsligt suddiga minnen av gårdagen slår en som en slägga i bakhuvudet. Jag vände mig om, hon sov fortfarande. Jag hörde henne andas tungt.  Nu gällde det att fort minnas exakt vad som hände eller inte hände, febrilt arbetade min misshandlade hjärna för att skrapa ihop bitarna av ett något utspritt pussel. Jag blev avbruten tvärt av en känsla att något var fel. Där jag låg på golvet nära henne, märkte jag att jag låg till hälften utanför madrassen, det förklarade i alla fall min otroligt stela och ömma kropp. Det hårda golvet var heller inte det enda som var hårt, jag låg dessutom väldigt nära henne och blev livrädd att hon skulle vakna av ett stolsben mot ryggen. Jag mådde illa och fick ångest. Hon låg på min arm, som jag omöjligt kunde dra bort utan att väcka henne. Den hade också somnat och börjat domna bort. Jag mindes vad en kompis hade berättat för mig en gång. Han hade träffat en tjej på krogen som han följt med hem, han vaknade dagen efter, hon sov på hans arm. Han sade att i det läget skulle han hellre gnagt av armen än väckt henne. Men så var inte fallet här, jag var mer orolig för stolsbenet som inte verkade ge vika vad jag än försökte tänka på. Jag tittade runt i rummet som en fångad räv som sökte flyktvägar. Då jag vände mig mot hennes håll, slog hon upp ögonen. Hon såg på mig och log.

Först kände jag mig som pojken som blev ertappad med handen i kakburken, men hennes varma blick fick mig att minnas. Och vem skulle inte blivit glad av ett stolsben? Bakfulla som vi var blev det inte mycket sagt om kvällen som varit, men vi behövde på något sätt inte prata om det. Jag kände i mitt hjärta att det var rätt, men var inte säker på vad hon kände. Jag skulle snart åka iväg till Strängnäs på releasepartyt, jag ville inte lämna henne och var rädd för att hon skulle tro att jag inte ville träffa henne igen. Jag gav henne en varm och lång kram, pussade henne på kinden och gav mig av. Vi skulle höras strax igen, dagen efter jag varit i Strängnäs. Jag festade rätt hårt den helgen och den gick mest ut på att hjärna och ryggrad skulle ha så liten kontakt som möjligt. Men jag hann träffa henne ett par timmar innan hon åkte ner till Göteborg igen.

Jag tänkte på henne oavbrutet, dygnet runt fanns hon i mina tankar. Det tog knappt en vecka så satt jag på tåget ner till Göteborg. Jag bara måste träffa henne igen, jag kunde inte andas utan henne. Mitt hjärta värkte av längtan varje sekund jag var utan henne. Jag sålde t.o.m en del instrument och annat för att få råd till en biljett, ingenting annat var viktigt. Jag minns ett citat som någon en gång sade ”kärleken är inte blind, den är fan efterbliven". Men det spelade ingen roll, hon fick mig att må bra. Och det var länge sedan jag mådde bra. Jag tror jag var där i lite över en vecka, hon bodde inte helt otippat i en källare också i Göteborg. Jag tyckte det var lite roligt att jag skulle bo hos henne i ännu en källare, men en ordentligt inredd sådan med allt en vanlig lägenhet har. Det var tungt att åka hem efter jag varit där, hon följde med till tågstationen och strax innan jag skulle kliva på sa hon att jag var en tjuv, du har stulit mitt hjärta sa hon.

Det tog inte speciellt lång tid efter det heller så hade jag flyttat ner till henne, och resten är historia. Vi är idag gifta, har en dotter på fyra år och en son på sju månader. Det var min berättelse när jag träffade Jenny på Skånegatan.

/Micke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Klockan var kvart i elva, vi kom precis fram till förlossningens entré och nu var det bråttom. Jenny hade svåra värkar. Tomas hade skjutsat in oss och hade pressat den gamla mitsubishin till bristningsgränsen, det var som om varenda bult i bilen ...

  Jag klev av bussen, jag var framme vid min slutstation. Det skulle dröja ett tag innan jag var fri igen. Jag hade tagit avsked från min kärlek tidigare vid bussterminalen. Det var ett tungt avsked, gråten var nära och det var svårt att se hennes ...

  Domen var klar, två års fängelse för grovt skattebrott samt grovt bokföringsbrott. Två utdragna år av rättegångar var över, jag kände en viss lättnad över det. Nu visste jag i alla fall vad som väntade. Av elva inblandade i en stor skattehärva va...

  Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.   På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvården...

  ”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör o...