Skrevs under tiden Sept 06/Aug 07 på den öppna anstalten jag avtjänade mitt straff.

På frågan om hur jag egentligen mår, så måste jag nog säga att det är en väldigt svår fråga att svara på. Jag är trots allt frihetsberövad i kriminalvårdens omhändertagande, tanken med kriminalvården är egentligen att man ska få vård och så småningom återanpassas in till samhället. Min uppfattning av Kriminalvårdens uppgift, är inte att vårda människor och se till så att man inte hamnar i brottets bana igen, det kan summeras till ett ord och handlar i grund och botten bara om förvaring. (Huruvida jag själv förtjänat att hamna där jag hamnat och om vård eller återanpassning i samhället verkligen är nåt jag behöver eller inte, är inte relevant i sammanhanget då det inte är mitt syfte med denna berättelse. Inte heller om någon annans brott eller straff).

Så hur ska man då som en fånge må som människa i en värld av förvaring, en värld som är uppbyggd på oändliga rutiner och regler. Allt man ska göra ska det ansökas, behandlas och beslutas om. Ingenting kan man bestämma eller påverka själv. God skötsamhet är ett krav.
Det är omöjligt att inte känna en viss press av situationen, en inre frustration av att aldrig ha kontroll. En mental stress av att alltid ha någon som beslutar allt som rör ditt liv, för när du sitter där du sitter, är ditt liv inte längre ditt. Det är statens. Vilket man alltför ofta blir påmind om.
Så på frågan om hur jag egentligen mår, så vet jag faktiskt inte riktigt. Kanske inte så dåligt efter omständigheterna, kanske inte heller så bra. Det finns ju alltid dom som har det sämre, jag återkommer till det lite senare.

Lagen om kriminalvård i anstalt 1974:203

Föreskriver hur kriminalvården skall bedrivas. En anstalts belägenhet, lokala betingelser och resurser är avgörande för skillnader i reglernas tillämpning anstalter emellan.
Vilket för mig ungefär betyder att alla anstalter har sina egna regler som skall följas oavsett hur de än ligger i förhållande till de lagar i samhället som gäller. För dom är inte detsamma vad som än står.

Utkast av lag 1974:203 § 9

Intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt. Intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. Han skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de anvisningar anstaltspersonalen lämnar honom.
Förståelse och människovärde står inte förenat med förvaring, gör som du blir tillsagd så får du inga problem. Anpassar man sig inte resulterar det i något som kallas för ”säkerhetsrisk” och man omplaceras omgående till någon annan anstalt med stramare tyglar. Men det är bara min tolkning av det jag såg i verkligheten. Det är dom två första avsnitten i det häfte jag fick första dagen på anstalten, med titeln ”Information & ordningsregler”. Lite av anstaltens bibel.

Hur är livet här inne? Också det en svår fråga faktiskt. Det är så långt ifrån verkligheten där ute som man kan komma. Man försöker bara att få tiden att gå på bästa möjliga sätt, alla har sitt sätt. Jag vet egentligen bara att det här inte är mitt liv, och lever väl kanske mina dagar här inne på så sätt också. Genom att försöka vara så positiv som jag kan vara, och att få med mig så mycket gott i form av lärdom som jag bara kan härifrån. Mestadels lärdom om mig själv. Man får heller inte bry sig om för mycket vad som händer och sker här inne, det är väldigt lätt att fastna för småsaker som inte betyder ett dyft egentligen. Många har svårt att hantera livet här inne med alla regler och rutiner, kombinerat med frustration och rastlöshet som bara är två av många anledningar. Många engagerar sig alltid i nåt för att få tiden att gå och ta sig igenom den situation man befinner sig i, en del tränar mycket, andra spelar eller läser böcker. Det finns egentligen många saker man kan göra här inne för att få tiden att gå, men det gäller att orka det också. Det är alldeles för lätt att fastna i sitt eget. Att gå in i sig själv och bli apatisk. Många glömmer just det faktum att det här inte är deras egentliga liv, och fastnar i någon slags gråzon. Man måste försöka att ha perspektiv till saker och ting, hålla balansen så man inte ramlar ner i massan och sjunker. Hålla sig rörlig.

Omväxling i vardagen är nyckelordet. Dels för att få tiden att gå snabbare, men också för att inte känna sig monotom och rutiniserad. Känna att man gör någon slags skillnad, mest för sig själv. Och det är ju ändå sig själv det handlar om här, och att överleva tiden. Självklart har det betydelse vad för liv man har på utsidan också, men det går åt två håll. Man kan både hämta kraft ifrån det eller bli svag av det. Min kärlek och vår dotter ger mig oftast styrka och kraft att stå ut här inne, samtidigt som det ibland kan göra mig svag och deprimerad av saknaden och längtan till dom man älskar mest. Dom känslorna går aldrig att förtränga eller glömma, Men dom dagarna jag känner mig stark gör det värt det. Och visst finns det stunder här då allt känns hopplöst och så långt borta. Men egentligen är inte det jobbiga att vara här, utan att inte vara på utsidan. Det kan verkligen tära på en om man tänker för mycket på det, men man får heller inte glömma att det är minst lika jobbigt för dom som väntar på en på utsidan, om inte jobbigare. Och så var det alla dessa ”små” människor. Som har sådana enorma behov av att hävda sig och bestämma över andra , att ta beslut om andras (helst livsavgörande) liv utan att förklara varför, eller rättare sagt,  utan att vilja eller kunna förklara varför. Att helt och hållet omyndigförklara någon som är fånge, intern eller som anstaltens personal själva föredrar att kalla oss, klienter. Är för mig obegripligt oavsett varför. Denna cirkus av dåligt vetande och kunskap om hur en människa fungerar, och konsekvenserna av felaktiga beslut som ingen tar ansvar för, som heller aldrig kommer till kännedom för någon annan utanför anstaltens gränser. Förutom för den intagne, som vars ord naturligtvis inte har någon betydelse. Det dras inga lärdomar av misstag, allting bara snurrar runt och kommer tillbaka och hugger en i ryggen. Detta barfota staplande bland glasskärvor, ingen ger dig några skor, stapla vidare bara. Det var verkligen på anstalten som jag upptäckte dom på riktigt, men dom finns överallt i vårt samhälle.
Dessa blinda människor som alltid tror sig veta bättre än du oavsett vad du vet, dessa människor som aldrig skulle lyssna på dig vad du än har att säga dom. Små, små människor som är som en irriterande nagel i ögat och som försöker göra dig lika blind som dom själva. Dom småaktiga lögnarna som alltid kommer att finnas där nära och flåsandes i nacken.

Jag läste en mycket intressant bok när jag satt där jag satt, som en god vän skickade till mig. Som handlar just om alla dessa små människor. Där beskrivs en så kallad ”känslomässig pest”. Ett begrepp som infördes för att karakterisera det samhälliga självförtrycket hos människorna. Där ”pestens” främsta uppgift är att försvara sig och sin moral genom ett hårt motstånd och att utvidga sina domäner. Pesten inplanteras redan hos det lilla barnet och förhindrar det från att växa upp till en mogen levande (genital) människa. Tillståndet har egenheten att det utåt sett verkar fullt normalt, men inåt är fyllt av hämningar och restriktioner. Medan genomsnitts neurotikern är begränsad och passiv i sina handlingar, är dock den affekterade i full kapacitet att omsätta sina förvirrade motiv i direkt handling. Ett kännetecken kan vara att den ”pestsmittade” anklagar andra för sina egna avsikter. Detta kan ta sig i uttryck i t ex asketism, rättrogenhet, moralism, behov av auktoriteter, sadistiska utbildningsmetoder, förtal, auktoritära byråkratier, partipolitiska egenintressen, imperialistiska krigsideologier, rashat m.m Personen har en egen känslomässig rädsla för det levande. Den försvarar sig genom att begränsa och förhindra människor i samma utsträckning. Syndabocken blir ett vanligt resultat. Ett annat exempel på det är t ex fadern som hatar sin hustru och hävdar under deras skilsmässa när han behåller vårdnaden om barnet, att han gör det för barnets bästa. Detta trots att barnet lider och kanske t.o.m krossas av separationen från modern. Faderns oantastbara höga moral och mål är ”barnets bästa”, men det verkliga motivet är det sadistiska straffet av modern. Med konkurrens och auktoritets längtan, och isolering och utstötning av det levande. Sprider sig effekten närmast som en smitta till andra människor, därav begreppet ”känslomässig pest”. Det är definitivt något att begrunda, men vad vet jag, jag är ju bara en fånge i förvaringens värld.

Vi lämnar den lille mannen och dessa små pestsmittade människor, det finns annat i livet att bry sig mer om än att lägga för mycket energi på dumheter.
Och kommer osökt tillbaka till det jag skrev om i början, det som jag ganska ofta tänker på. Som folk i allmänhet alltid påminner en om. Som verkar mer som en plikt att alltid ha i åtanke, ett varningens finger som jämt och ständigt dyker upp och viftar påminnande framför näsan. Och det är att det alltid finns de som har det sämre än en själv. Javisst, det är ju en självklar sanning att det alltid finns någon som har det sämre än någon annan. Jag har aldrig hört någon säga annat. Men då finns också frågan, finns det någon som av den kännedomen av att det finns någon som har det sämre som får någon att må bättre av det? Skulle jag rentav må bättre av att veta att någon har det sämre än mig? Det tycker jag alltid att man får höra om man skulle beklaga sig över livet små missöden. Svaret tycker jag är lika självklart som konstaterandet av att någon alltid kommer att ha det sämre än någon annan. Punkt. Sedan så finns det självklart dom som har det bättre än andra som faktiskt njuter av att andra har det sämre, kan det rentav vara så att skadeglädjen är den enda sanna glädjen? Ja, för vissa är det nog så.

Efter en längre tid inne på anstalten har jag fått en ny syn på livet. Om man ska ta något positivt från den här förvaringscirkusen så är det att jag har lärt mig en hel del om mig själv. Den här tiden har gjort mig till en starkare människa, jag har lärt mig att inte ta något för givet och gett mig en djupare insikt i mig själv som visat vem jag egentligen är. Att ha blivit pappa under den här fängelsetiden har varit svårt, men har samtidigt gjort att jag tveklöst blivit en bättre människa. Förlusten av min far har gjort att jag börjat se saker annorlunda, ett ödmjukare perspektiv till livet och döden. Som är en lika naturlig del av livet som själva födelsen, men så mycket svårare att acceptera. Lika nyckfull som livet i sig, kan döden komma plötsligt och utan förvarning. För en del alldeles för tidigt, för andra en evighet. Det finns ingen logisk självklarhet, inget är för givet..Förutom döden. Likaså tiden som aldrig stannar, ingen slipper undan det sista andetaget. Kanske därför man inte pratar så mycket om just döden, för att alla vet att den finns och är oundviklig. Varför tjata om något som kommer hur man än gör. Det är egentligen inte så viktigt, hur mycket man än tror att man kan förbereda sig så blir det ändå inte som man tror. Tiden. Alla dessa ting har visat mig nya saker. Varför ångra något du inte gjort istället för att se på det du har gjort och det du ska göra, inte kvantitet utan kvalitet. Som någon sa: Det är ganska kort tid man lever om man tänker på hur länge man är död. Så man får väl ta tillvara på den korta tid man har, och göra det man tycker om. Om det så är att hänga på sofflocket hela dagarna eller jobba arslet av sig, skitsamma. Livet går ut på att roa sig själv, lev och njut.

(En dikt till Jenny i slutet på ett brev jag skrev till henne när jag satt inne och längtan var stor).

Och så ett par ord om väntan.

Denna tid av längtan efter mitt liv.
Denna långa kö av en massa slöseri.
Denna saknad av då det äntligen blir vi.
Denna tid av väntan på att till slut bli fri..

”Vad fin hon är”, var den första tanken som slog mig när jag genom mina tårfyllda ögon betraktade den lilla underbara varelsen som nu låg på sin utmattade moders bröst, och spretade med sina små knubbiga armar och ben. Alldeles skör och nyfödd till världen.
Allt hade till slut gått bra.
Men någon gång direkt efter födelsen följde några spända minuter av oro och ovisshet, varför sprang barnmorskorna ut med vårat barn i all hast? Varför skrek hon inte? Var det något som var fel? Många frågor surrade runt i mitt huvud som ilskna bålgetingar.
Jag började känna en viss illamående panikångest stiga i mitt inre, men innan jag hann samla mina tankar i min redan utmattade och något förvirrade hjärna, var dom redan tillbaka. Hur lång tid hade det gått? Fem minuter? Fem sekunder? Det spelade ingen roll längre, Deras ansiktsuttryck och stora leenden på läpparna talade om det mirakel dom just bevittnat.
Det hade dom sannerligen gjort, det hade vi alla.

En av barnmorskorna såg på mig med rofyllda ögon och frågade om den nyblivna fadern ville följa med och hälsa på sin lilla dotter, som nu låg i ett annat rum för kontroll. Jag förstod först inte, ungefär som om hon hade talat ett helt annat och okänt språk. Fadern? Är det jag?
Trots att jag mycket väl visste att det var mig hon menade, men på något sätt inte var förmögen att kunna skilja på om det var dröm eller verklighet. Jag kommer ihåg att jag tänkte säga ja, men att det istället bara kom fram ett litet halvkvävt ljud till svar som var så ynkligt att jag själv blev förvånad över hur tagen jag var av stunden.

På staplande ben och som i en dimma följde jag mekaniskt efter den sköterskan som visade vägen , som för mig tycktes nu helt plötsligt vara en oändlig labyrint av korridorer kors och tvärs. Men som i själva verket bara låg i en annan korridor ett par rum bort.
Jag minns att jag ohejdat började snörvla som en liten osnuten pojkvasker när jag till slut såg henne, omtumlad av lycka och sömnbrist. Min lilla dotter, ligga där omsvept i ett par handdukar på ett grönt och sterilt överdrag under en värmelampa.
Bredvid stod två sköterskor och log vänligt mot mig, jag tror ialla fall att dom log. Vad annars kunde dom göra? Jag såg egentligen aldrig deras ansikten, min blick var sedan den första sekunden jag klev in i rummet fäst vid det lilla knytet som låg där.
”Var inte rädd, det går bra att röra vid henne om du vill” hörde jag någon säga. Jag närmade mig sakta och kände överdrivet försiktigt på den lilla mjuka människo handen som nästan genast reagerade på min beröring, och hennes pyttesmå fingrar slöts sakta kring mitt till synes jättelika pekfinger. Och jag försökte i stunden att uttrycka något av min enorma lycka, men jag lyckades bara att stamma fram något obegripligt blandat med gråt. Jag ville bara springa tillbaka till Jenny för att berätta hur fantastisk våran dotter var, och hur fantastisk Jenny var. Som hon kämpade under hela förlossningen, så stark hon varit. Mitt hjärta värkte av stolthet.

5 Mars.
Jag såg nervöst på klockan, samtidigt som jag gick rastlöst fram och tillbaka genom korridoren och suckade oroligt. Jag befann mig utanför mitt bostadsrum på den anstalt jag hölls frihetsberövad och avtjänade ett två år långt straff. Långt ifrån Jenny, bredvid hennes sida där jag borde ha varit.
Graviditeten började nu närma sig sitt slut, Jenny hade ännu en gång åkt till sjukhuset för att ta fler prover och kontrollera alla värden.
Som hade gått upp och ned som en berg och dal bana den senaste tiden, det hade sagts att om hon fick högre värden än dom hon redan hade, skulle dom lägga in henne och sätta igång födelse förloppet för att försöka begränsa riskerna för henne och barnet.
Jag hade tänkt tanken mer ingående i flera månader, att bli pappa. Jag försökte föreställa mig känslan, samtidigt som jag var rädd att göra det. Tänk om något skulle gå fel? Mycket stod på spel.
Medans jag vankade av och an i korridoren som en osalig ande som inte kunde hitta sin väg till ljuset, då det slog mig som en blixt från en klarblå himmel. Att jag ju faktiskt kunde komma att bli pappa väldigt snart, kanske till och med inom ett dygn. Kanske hade dom redan beslutat om att Jenny skulle bli kvar på sjukhuset, och att dom skulle sätta igång henne. När som helst skulle det komma en kriminalvårdare och säga till mig att det var dags att åka.
Helt plötsligt var allt väldigt påtagligt. Lika mycket som det kändes fantastiskt, kändes det lika skrämmande.

En liten stund till, tänkte jag. Sedan ringer jag henne och hör efter vad som sker. I ett par dagar hade det där nu pågått, i ett par långa dagar.
Hon hade fått åka skytteltrafik till och från sjukhuset för att kontrollera minsta förändring i sina värden, och var det oförändrat skickade dom hem henne för att återkomma nästa dag.

13 Mars.
I flera dagar hade jag varit som ett nervvrak och undrat om idag skulle vara dagen då allt skulle ske, och varje dag hoppades jag.
Det var som en evighet av väntande, men till slut bestämdes det. Imorgon börjar det.
Jag skulle få lämna anstalten på eftermiddagen, jag skulle gott och väl hinna dit. Hela dagen gick jag omkring som en levande död, i en helt annan värld. Nu började hjärnan att arbeta för fullt tryck, och nya oros moment dök upp i mina tankar. Hoppas allt går bra, så mycket som kan gå fel. Jag hade tidigare varit distraherad, och inte funderat så noga över allting än. Jag hade varit fullt upptagen med att få min SP beviljad, en särskild permission till förlossningen. En permission utöver den normal permission jag hade i vanliga fall.
Dom hade visserligen sagt i ett ganska tidigt skede att jag utan problem skulle få en SP när det väl var dags, men inte om jag skulle få vara med hela förlossningen, och kanske var tvungen att åka tillbaka till anstalten om barnet inte kommit ut inom ett dygn.
Jag visste heller inte om jag fick vara kvar en stund efteråt, allt kändes osäkert.
En av vårdarna hade till och med tagit mig vid sidan om och förklarat att det förstås var upp till mig hur lång tid det hela skulle ta, att det nu låg i mitt ansvar att se till så att det inte tog längre tid än nödvändigt. Att mana på barnmorsakan.
Jag minns att jag bara stod där och gapade som en övergiven fågelholk, övertygad om att jag nog måste gå till läkaren någon dag och få min hörsel kontrollerad. Men denne vårdare fortsatte att tala, omedveten om sin oerhörda okunskap av barnafödande.
Kriminalvårdaren menade vidare att jag nog bara skulle behöva fyra timmars permission, och nog fick ha en viss känsla för taiming så att jag inte kom dit för tidigt och därmed missade själva förlossningsögonblicket, och inte heller för sent naturligtvis.
Men som tur var, hade denne vårdare inte ett dyft med vare sig mig eller det beslutet att göra.
Man kan ju inte låta bli att undra hur det hade tett sig väl på sjukhuset, ”ursäkta mig, kan du skynda på lite. Min buss går om femton minuter”. Det är ju inte direkt som att gå in på McDonalds och beställa en Big Mac.

14 Mars.
När jag väl satt på bussen på väg till sjukhuset, kom alla tankar. Som legat på lur, som i ett bakhåll och bara väntat på det rätta ögonblicket att kasta sig över mig när jag var som minst beredd. Jag mådde lite illa.
Just i den stunden kände jag mig väldigt svag, och började nästan ångra mig. Vad ska jag göra om något går fruktansvärt fel?
Det ville jag inte tänka på, jag kunde inte ens föreställa mig det.
När jag klev på bussen bad jag chauffören att säga till vilken hållplats jag skulle kliva av på, jag hade till och med nämt att jag var på väg till mitt barns födelse. Busschauffören lyste upp och gratulerade mig med ett brett leende, och sade sedan med en förstående blick att jag inte skulle oroa mig. Det knastrade till och jag hörde busschaufförens röst skorra till i högtalarna, jag var framme.

Jag tackade chauffören och klev ostadigt av bussen, som en vilsen turist i ett okänt område. Men sekunden senare såg jag skylten som tydligt visade vart förlossningsavdelning låg, jag tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg den på en gång så upplyst som den var.
I samma ögonblick som jag började gå bestämde jag mig för att vara stark, och jag kände mig inte svag längre.
Jag tittade på klockan och konstaterade att den var runt sju på kvällen.
Jag tog ett djupt andetag samtidigt som skjutdörrarna till entrén gav ifrån sig en tung suck när dom öppnade sig, jag viskade ett par uppmuntrande ord till mig själv och gick sedan in i riktning mot hissarna.

När jag kom upp till avdelningen var dörren låst, och jag tryckte på en knapp som hade en lapp uppklistrad ovan med texten ”ring här”.
Jag hörde inget ljud som man kan förvänta sig av en ringklocka, inte en tillstymmelse till någon signal alls. För att vara på det säkra med att den förmodligen var trasig, innan jag började med att banka på dörren, ringde jag på ett par extra gånger i snabb följd.
Just som jag trodde att jag någonstans på vägen måste gått till fel avdelning, dök en sköterska upp från ingenstans och klev med bestämda steg och en något irriterad blick fram till dörren. Hon tryckte på en knapp på insidan, och dörren låstes upp.
Innan jag hann säga något, hade hon redan vänt sig om och tågade för full fart tillbaka genom korridoren och försvann in i ett rum.
Jaha, det är väl fler barn på väg antar jag, muttrade jag lite för mig själv.

Där stod jag, lite lagom förvirrad. Sköterskor kom och gick lite hur som helst, in och ut från olika rum.
Jag gick sakta fram i korridoren och sökte förgäves efter ögonkontakt, någon som ser mig? Eller skulle jag få vandra här i korridoren som om jag vore den osynliga mannen. ”Där är du ju”, hörde jag en välbekant röst säga. Äntligen ett bekant ansikte, det var Jennys mor Mariana.
Hon hade tagit sig ut i korridoren, förmodligen för att leta rätt på mig. Hon gav mig en snabb guidad tour runt i avdelningen, ”Här finns det en mikro, i kylskåpet där borta finns matlådor, tv-rummet, på andra sidan finns det fika...”. Jag var redan vilse.
Jag har alltid gillat Mariana, min uppfattning om henne är att hon nästan alltid är på gott humör. Är rakt på sak, skojar och tar det mesta med en klackspark, hon är inte typen som oroar sig i onödan. Hon hade hållt Jenny sällskap i ett par veckor nu, vilket jag var väldigt tacksam för. Hon hade säkert fått utstå en del som dom flesta får i närheten av en höggravid kvinna. Men det var säkerligen heller inga problem för Mariana.

Vi kom in till rummet där allt skulle ske, Jenny stod upp lutad mot sängen när vi kom in. Hon var klädd i sjukhusets egna vita skjorta, som mer var som ett linne. Hon såg på mig med en varm blick och sa med en len röst, ”Tjena farsan”.
Det var något så vackert över henne, hon lyste av en oförklarlig skönhet. Trots att där fanns en del underliga maskiner och saker som jag säkert inte ens skulle ha kunnat uttala namnen på. Konstiga slangar som hängde ut i från den ena väggen, likt sovande tentakler som när som helst skulle slingra sig om en om man stod för nära. Det var nog det faktum att mitt livs kärlek, den jag älskar mest i hela världen, snart skulle ge födelse åt ett nytt liv, vårat barn som var så vackert.
Hon skulle snart vara mamma och jag pappa, och tillsammans bli föräldrar åt ett liv som är en del av oss.

”Jaha, då ska jag låta er två vara ifred och börja bege mig hemåt”. Sa Mariana med ett brett leende.
Hon tog sina saker, gav oss en varsin kram, sa ett par uppmuntrande ord och önskade oss lycka till.
Jag tror inte att hon på något sätt kände att hon var i vägen, eller trodde att vi verkligen ville vara ensama.
Hon tyckte kanske att det var något vi skulle få uppleva på egen hand, eller så var det helt enkelt så att hon av erfarenhet visste precis vad som väntade.

Ett par timmar tidigare, innan jag kom till sjukhuset. Hade vattnet redan gått, och Jenny hade sammandragningar som verkade variera lite i styrka. Men som ännu inte riktigt hade blommat ut i fulla värkar än. Hon fick nu dropp som skulle hjälpa till att skynda på själva förlossningen. Under dom första timmarna hände det inte så mycket egentligen, hon behövde ingen lustgas än. Men det kom en del oregelbundna värkar som var ganska så starka. Och vi kunde se dom på en skärm som var uppkopplad bredvid sängen, det såg mest ut som ett utomjordiskt berglandskap med en massa toppar och dalar. Vi kunde även höra och se vårat barns hjärtljud.
Mellan värkarna skojade och skämtade vi med varandra, vi var båda två vid ganska gott lynne. Och jag trodde för en stund att det kanske inte skulle bli så mycket värre, värre förstås, men inte så mycket. Tidigare på kvällen hade vi promenerat bort till tv rummet med lite fika. Då vi hört en kvinna i ett annat rum lite längre bort, vråla i en decibel som är nog jämförbart med en rockkonsert.
Men det var väl inte säkert att det skulle bli så för oss, eller? Vi båda stelnade till varje gång kvinnan tjöt som en tokig.
Vi såg aldrig klart på det avsnittet av ”Lost” som var på tv:n, utan gick tillbaka till rummet. Kanske lite tagna av det som förmodligen skulle komma.

Allteftersom dom ökade droppet, ökade också värkarna. Det var än så länge bara lugnet före stormen, det skulle bli mycket värre.
Det enda jag kunde göra var att vara där för henne, så hon inte behövde gå igenom allt ensam.
Jag försökte emellanåt att uppmuntra och tala om för henne hur duktig hon var. Även om jag ibland inte kände mig speciellt övertygande själv. Men duktig var hon.
Några timmar innan, som ju egentligen kan ha varit ett par dagar eller minuter. Eftersom jag tappade allt vad tidsperpektiv heter.
Så avtog värkarna en aning av någon anledning. Kanske var det så att dom glömt av att öka droppet i den takt dom gjorde tidigare, i och med det tror jag att Jenny förlorade mycket energi i onödan. Eller så kanske det inte hade spelat någon större roll, men det kändes som att hon fick ta ut sig mer än vad hon behövt. Det är ju naturligtvis bara min egen spekulation av orsaken.
Men i och med det stoppet som var, ville den barnmorskan som för det tillfället var i tjänst avvakta lite och se hur det utvecklade sig.
Det talades om att avbryta och låta Jenny få vila ut sig under natten och samla nya krafter för morgondagen, eller att åter öka droppet och löpa linan fullt ut. Det slutgiltiga beslutet fick Jenny själv ta, det var upp till henne att avgöra hur hon kände att hon skulle klara det.
”Det är lika bra att ta det nu”, sa hon säkert och utan att tveka. Jag minns att jag bara log av beundran för hennes mod och styrka.

Jag kommer aldrig för resten av mitt liv glömma den del av dygnet som sedan följde.
Det är oerhört svårt att se någon man älskar så mycket, ha så fruktansvärt ont. Och man kan inte göra någonting åt det, förrutom att vara där. Jag ville stundtals bara skrika rätt ut, ”Ta mig istället för henne”. Men hade förmodligen bara blivit ombedd att gå därifrån, det hade nog inte varit så lyckat. Men kunde i min maktlöshet bara hoppas att det snart skulle vara över och att allt gick bra.
Jag förvånades gång på gång vilken otrolig styrka hon besatt när hon nästan krossade min hand i sin, det var som att sitta fast i ett skruvstäd. Och i tumultet som då och då uppstod, fick hon ibland ett fast tag om mitt hår. Och jag var helt övertygad om att jag skulle få lämna sjukhuset skallig. I vilket fall som helst, var jag bara så otroligt glad för att jag fick vara där vid hennes sida.

Många barnmorskor avlösta varandra under förlossningens många timmar, allt är egentligen bara ett dimmigt töcken av minnesbilder och skeden. En del saker minns jag starkare än andra, som ljudet ifrån lustgasen Jenny frenetiskt andades in under dom svåraste värkarna.
Hon lät som en andfådd Darth Vader, och hennes röst förändrades under en kort stund då värken släppt och hon tagit av sig masken på barnmorskans begäran. Då lät hon mer som en vresig och hotfull Yoda.
Det gjorde ont i mitt hjärta, då hon till slut befann sig i ett tillstånd där hon kämpade så otroligt tappert fastän hon inga krafter knappt hade kvar. Gråt blandades med ilska och frustration, och Jenny verkade mest drivas av instinkt. Jag var tvungen i den stunden att lämna hennes sida i ett par minuter för att gå ut och hämta en nypa frisk luft, då jag också grät.
Men fick strax ångest för att jag lämnat henne, och skyndade mig tillbaka. Jag ville inte visa att jag var tvungen att lätta lite på trycket, och efter det återfick jag en del av styrkan. Jag lämnade inte hennes sida igen.

Hon sade upprepade gånger att hon inte orkade mer, att det inte gick längre. Och jag trodde henne verkligen, hon hade fått kämpa hårt genom hela natten som varit lång som en evighet. Jag kände mig arg och frustrerad över att barnmorskorna inte gjorde mer för henne, Men vad mer kunde dom göra förutom att försöka mana på och peppa henne.
Men tiden började också gå ut, Jennys kraftreserv var slut för länge sedan. Och att avbryta för ett eventuellt kejsarsnitt var kanske inte att föredra just i det läget, men kunde dock bli nödvändigt om det skulle behövas.
Det diskuterades däremot att använda sig utav en sugklocka, och dra ut barnet den sista biten.

Nu var det väldigt nära, sugklockan var ett faktum. Jenny orkade inte den sista biten, och hjälpen var nödvändig.
Helt plötsligt, från att bara ha varit jag och Jenny, och en barnmorska som tittat till oss lite då och då.
Var nu hela rummet fullt av en massa inrullade maskiner och en hel hop med sköterskor och läkare som tycktes trängas för att få plats.
Från huvudändan där jag stod och höll i Jennys hand, började jag nu skymta baksidan av ett litet huvud. Det kändes overkligt, och jag visste inte riktigt om det var sant eller inte. Var det verkligen en liten bebis på väg? Jag böjde mig över Jenny och sa med en röst som inte riktigt bar, ”Kom igen älskling, det är nästan över nu”.
Och rätt som det var, var det klart. Någon av barnmorskorna sa att det var en välskapt liten flicka. En otroligt lättnad bara sköljde över mig. Jag bara brast ut i gråt, det var över.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle gråta, Jag har bara hört andra göra det.
Men känslorna bara totalt svämmade över, och gick inte på något sätt att kontrollera. Jag har nog sammantaget aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag tänker tillbaka till den natten med stor vördnad. I mina ögon kommer Jenny alltid att vara en hjälte för det mirakel hon utförde den natten. Jag känner en djup tacksamhet för det fina barn hon gav oss, och en stor respekt till alla mödrar för vad dom måste gå igenom för att föda ett barn till världen.
Den upplevelsen var i högsta bemärkelsen det absolut värsta och bästa jag varit med om, ett fantastiskt ögonblick.
Något man måste uppleva själv för att verkligen förstå.

Våran underbara dotter kom till världen den 15:e Mars 2007.
Och föddes på Östrasjukhuset i Göteborg klockan 16.08
Hon vägde 4.240 gram, och var 52 cm lång.

/Micke

Denna berättelse är en hyllning till min dotter och hennes mamma.

Det var en förvånandsvärt ljum kväll för att vara i början av April, och våra blickar möttes nästan genast där utanför tunnelbanan vid Götgatan. Mitt hjärta slog snabbt och hårt, det hoppade omkring i bröstkorgen som en flipperkula. Syret till hjärnan stängdes av och svetten bröt ut, de två ölen jag halsade i mig en kvart innan för att ta mod till mig gjorde sig påminda. Jag kände mig helt plötsligt som en förlamad dreglande dåre som desperat försökte se normal ut. Mina kroppsliga funktioner upphörde att fungera och tankarna virvlade runt som en seriekrock på E4an. Jag minns att den enda informationen mina gråa celler lyckades förmedla fram i mina tankar var jäklar vad söt hon är!

Jag hade t.o.m hoppat av en station tidigare vid Skanstull för att springa in på första bästa krog för en rejäl styrketår. En stork stark, eller förresten ta två! Sade jag en aning andfått till bartendern. Utan att sätta mig ner drog jag desperat i mig dom på plats i två långa svep. Något snurrig och med en tillfälligt dämpad nervositet begav jag mig av till fots mot den mötesplats jag skulle träffa henne. Jag mådde lite illa och fick lite ångest, vad är det jag ger mig in i?! Men nyfikenheten och en övertygelse om att det kunde vara ”hon” jag skulle träffa gjorde mig säker på att jag var på rätt väg. Och förstås det faktum att jag redan var kär.

Jag hade stått där i ett par minuter som varade i en evighet, och beslutade mig för att ringa upp henne på mobilen. Hon kommer inte tänkte jag besviket. Då hon efter en del långa signaler till slut svarade sa hon att hon såg mig, jag snurrade runt och tittade snabbt omkring mig som om jag blev beskjuten. Jag undrade från vilket håll hon kom. Jag sneglade över övergångstället, och fast jag aldrig hade träffat henne förut visste jag att det var hon. Hon lyste, som om en strålkastare följde vartenda steg hon tog.

Vi hälsade blygt på varandra, och önskade nog båda två att vi hade druckit mer öl. Jag kände mig aldrig besvärad på så sätt att det var obekvämt eller pinsamt, däremot kände jag en viss laddning och spänning. I flera månader hade vi mailat och smsat varandra, och äntligen bestämt att träffas. Hon bodde i Göteborg och jobbade i ett gatukök medans jag bodde i Stockholm och jobbade som rivare. Jag skulle till Strängnäs dagen efter på ett releaseparty för vårt Thrashband, vilket var bra utifall det skulle visa sig att vi inte alls skulle klicka. Kanske tyckte hon likadant. Jag hade med mig en del packning i form av vinylskivor och tröjor, hon sa att jag kunde lägga dom där hon för tillfället bodde då hon var i Stockholm. Det var en källare i sin släktings hus på Skånegatan.

Vi sade inte många ord till varandra när vi vandrade längs Skånegatan, jag såg i ögonvrån att hon sneglade på mig emellanåt. Och jag försökte hålla god min då väskan med alla prylar i vägde minst ett ton. Men jag bröt tystnaden och sa ”Jag kan tycka att det är ganska skönt när det är tyst, alla pratar om pinsam tystnad men det tycker inte jag”, vilket jag omedelbart ångrade. Vad fan sa jag så för!? Nu tror ju hon att jag menar att hon inte säger något. Bättre att hålla käften än att vräka ur sig dumheter, hon måste ju tycka att jag är helt väck. Men hon höll snällt med mig, vilket hon säkert bara gjorde för att vara snäll. Vi vandrade vidare i tystnad, inte för att det inte fanns något att säga egentligen. Utan mer för att vi inte riktigt kände varandra och kanske inte visste riktigt vart vi skulle börja. Dessutom sa nog våra blickar mer än vad vi kunde säga för tillfället. Jag tänkte på allt och ingenting i ett osammanhängande virrvarr, plötsligt sa hon att vi var framme.

Vi gjorde processen kort där nere i källaren, då menar jag en process som innebar att lämna väskan fort och fort komma till en krog och fort dricka öl. Men tankarna att något kunde hända gick mig inte obemärkt förbi, det kändes som om jag hade en laddad revolver nerstoppad i ett för litet hölster. Vi var Lika ivriga med att fort komma iväg. Och innan jag visste ordet av stod vi och kysste varandra vid övergångstället i korsningen av Götgatan och Folkungagatan. Vid det laget hade vi fyllt våra kroppar med en helsikes massa öl och mer därtill i en närliggande krog, vi var inte längre blyga för varandra.

Kvällen fortsatte i samma anda, berusade av destillerade drycker och av varandra. Packade som sardiner i en burk, stod vi mitt på golvet och trängdes med fulla kroggäster som gick in i oss, stötte till oss och vi ett par tillfällen spillde öl på oss. Men det bekom oss inte, vi satt bestämt fast i varandra som om vi var siamesiska tvillingar som vägrade bli särade på. Redan då bestämde jag mig för att aldrig släppa henne.

Vi vandrade hemåt efter en mycket blöt kväll, eller snarare raglade fram åt sidled. Jag var nästan i ett tillstånd som dom sociala myndigheterna säkerligen skulle klassa som nära medvetslöshet. Vi pratade inte mycket den här gången heller, men det berodde nog mer på att våra läppar inte kunde skiljas åt än att vi inte hade något att säga, och förstås oförmågan att prata och gå samtidigt som följer naturligt efter ett sådant massivt alkoholintag. Men till källaren kom vi, fast trapporna ner var mycket smalare och brantare den här gången. Jag minns inte dom exakta händelseförloppen den här kvällen, men det slutade med att vi la oss på två madrasser på golvet och somnade förmodligen innan vi ens hunnit lägga huvudet på kudden.

Siluetter av något slag uppenbarade sig sakta men säkert, ögonen sved av ett solljus som brände mig i ansiktet. Precis som när man kommer ut från en mörk tunnel. Huvudet sprängde, och det kändes som jag brottats med en buss. Sekunderna innan då man inte har en aning om var man är, eller vad man gjort. Då plötsligt suddiga minnen av gårdagen slår en som en slägga i bakhuvudet. Jag vände mig om, hon sov fortfarande. Jag hörde henne andas tungt.  Nu gällde det att fort minnas exakt vad som hände eller inte hände, febrilt arbetade min misshandlade hjärna för att skrapa ihop bitarna av ett något utspritt pussel. Jag blev avbruten tvärt av en känsla att något var fel. Där jag låg på golvet nära henne, märkte jag att jag låg till hälften utanför madrassen, det förklarade i alla fall min otroligt stela och ömma kropp. Det hårda golvet var heller inte det enda som var hårt, jag låg dessutom väldigt nära henne och blev livrädd att hon skulle vakna av ett stolsben mot ryggen. Jag mådde illa och fick ångest. Hon låg på min arm, som jag omöjligt kunde dra bort utan att väcka henne. Den hade också somnat och börjat domna bort. Jag mindes vad en kompis hade berättat för mig en gång. Han hade träffat en tjej på krogen som han följt med hem, han vaknade dagen efter, hon sov på hans arm. Han sade att i det läget skulle han hellre gnagt av armen än väckt henne. Men så var inte fallet här, jag var mer orolig för stolsbenet som inte verkade ge vika vad jag än försökte tänka på. Jag tittade runt i rummet som en fångad räv som sökte flyktvägar. Då jag vände mig mot hennes håll, slog hon upp ögonen. Hon såg på mig och log.

Först kände jag mig som pojken som blev ertappad med handen i kakburken, men hennes varma blick fick mig att minnas. Och vem skulle inte blivit glad av ett stolsben? Bakfulla som vi var blev det inte mycket sagt om kvällen som varit, men vi behövde på något sätt inte prata om det. Jag kände i mitt hjärta att det var rätt, men var inte säker på vad hon kände. Jag skulle snart åka iväg till Strängnäs på releasepartyt, jag ville inte lämna henne och var rädd för att hon skulle tro att jag inte ville träffa henne igen. Jag gav henne en varm och lång kram, pussade henne på kinden och gav mig av. Vi skulle höras strax igen, dagen efter jag varit i Strängnäs. Jag festade rätt hårt den helgen och den gick mest ut på att hjärna och ryggrad skulle ha så liten kontakt som möjligt. Men jag hann träffa henne ett par timmar innan hon åkte ner till Göteborg igen.

Jag tänkte på henne oavbrutet, dygnet runt fanns hon i mina tankar. Det tog knappt en vecka så satt jag på tåget ner till Göteborg. Jag bara måste träffa henne igen, jag kunde inte andas utan henne. Mitt hjärta värkte av längtan varje sekund jag var utan henne. Jag sålde t.o.m en del instrument och annat för att få råd till en biljett, ingenting annat var viktigt. Jag minns ett citat som någon en gång sade ”kärleken är inte blind, den är fan efterbliven". Men det spelade ingen roll, hon fick mig att må bra. Och det var länge sedan jag mådde bra. Jag tror jag var där i lite över en vecka, hon bodde inte helt otippat i en källare också i Göteborg. Jag tyckte det var lite roligt att jag skulle bo hos henne i ännu en källare, men en ordentligt inredd sådan med allt en vanlig lägenhet har. Det var tungt att åka hem efter jag varit där, hon följde med till tågstationen och strax innan jag skulle kliva på sa hon att jag var en tjuv, du har stulit mitt hjärta sa hon.

Det tog inte speciellt lång tid efter det heller så hade jag flyttat ner till henne, och resten är historia. Vi är idag gifta, har en dotter på fyra år och en son på sju månader. Det var min berättelse när jag träffade Jenny på Skånegatan.

/Micke

Jag tänkte alltså börja skriva lite blogg, mest för min egen skull. Det jag tänker skriva här är mest anekdoter/avsnitt från mitt liv, jag tycker inte jag är så bra på att skriva i nutid så jag håller mig till det som varit. Det som man fortfarande kan se i backspegeln. Jag är i övre trettioårs åldern (närmare fyrtio än trettio dock), har hållt på en hel del med musik, är en gammal sångare som sjungit sedan början på 90-talet i ett band som fortfarande är aktivt (repar bara innan gig) och ska inom en snar framtid släppa den fjärde fullängdaren. Har även bankat en del skinn i diverse band i över tjugo års tid men har mer eller mindre lagt stockarna på hyllan, samt bas och gitarr. Det blir mest lite sidoprojekt jag sysslar med när jag har tid, både solo och med andra bandprojekt. Men jag är en tämligen lågavlönad rockstar, så jag slavar inom däckbranschen för att få det att gå runt. Jag har också suttit i fängelse, där jag avtjänade ett två år långt straff (jag kommer göra en del inlägg om det här). 

Det fanns en tid för cirka femton år sedan då jag hade ett stort motorcykelintresse och var medlem i en MC klubb i Stockholm, jag ägde en Harley av chopper modell.  

Jag är gift med en underbar fru och tillsammans har vi två små fina barn som inte bara växer i våra ögon utan också i våra hjärtan.

Mitt liv började inte helt på riktigt förrens jag träffade min fru 2005, det var då allt började ta form och mitt liv tog en ny riktning från det stormiga och destruktiva liv jag länge hade levt. En för mig en riktning till ett liv jag längtat efter i hela mitt vuxna liv men som jag så duktigt förträngt och försökt intala mig själv så många gånger på så många sätt att det var något jag absolut inte behövde eller ville ha. Men att försöka lura sig själv är att skjuta sig själv i foten, jag gjorde ofta det när jag var yngre. Men när jag efter nästan 32 år började leva kände jag mig och känner mig fortfarande för första gången hel som människa. Någon som vet vem han är och vad han vill. Våra barn fyllde igen dom sista hålen och jag har aldrig varit lyckligare. Ja, det är en klyscha. Men inte mindre sann för det.

Jag tackar Jenny för att hon vände på steken så den inte brändes vid, hon och våra fina barn.

Den här bloggen är mina berättelser..

/Micke